“Vi har ingenting. Polisen tog mina 1 000 dollar. De slog oss och skrek på oss, men vi förstod inte vad de sa”, säger Bellard, som Dagens Arena träffar vid gränsen mellan Bulgarien och Serbien.
– Kaffe? Ställ inga frågor medan jag pratar. Jag ska berätta hur vi organiserat här. Sen kan du fråga vad du vill.
Bakom bordet sitter den serbiske polisbefälhavaren Goran. På anslagstavlan en lapp med en ritning över transitlägret Dimitrovgrad på gränsen mellan Bulgarien och Serbien. Pilar som visar hur flyktingarna ska fösas mellan de olika stationerna.
– Det finns tre vägar att ta sig hit från Bulgarien. Antingen går man över gränsen utan att bli sedd. Eller så går man över gränsen och blir sedd av gränspolis. Eller så går man över gränsen och blir sedd av militär. Oavsett hamnar man här, berättar Goran.
Majoriteten av de som passerar Dimitrovgrad på sin flykt till Europa är män från Afghanistan. Drygt en månad tar det att gå från Afghanistan via Iran, Turkiet och Bulgarien till serbiska gränsen. Om man inte blir tillfångatagen på vägen.
Bara ett fåtal flyktingar tvingas ta vägen via Bulgarien, mellan 200 och 300 personer passerar dagligen Dimitrovgrad – att jämföras med de mellan 5 000 och 10 000 som dagligen tar sig över Medelhavet.
Det är de allra fattigaste som tar denna väg. Och de som tycker att båtfärden över Medelhavet är förenat med för stora risker.
Här tas flyktingarna emot i en gammal militäranläggning. Efter registrering har de enligt serbisk lag 72 timmar på sig att ta sig över gränsen till Kroatien.
Goran berättar ingående om de utförliga rutinerna de har för att hantera flyktingar med sjukdomar.
På gården står poliser med munskydd och plasthandskar. En kvinna går runt med en desinfektionssprej. Sprutar utmed anläggningens väggar. Det är viktigt att inte försätta staden i fara, berättar Goran.
Har ni haft många sjukdomsfall?
– Nej, inte ett enda.
Goran fortsätter.
– Det första vi gör är att separera syrier och afghaner. Det blir så mycket problem mellan grupperna annars. Det finns de från Afghanistan som inte respekterar syrierna, säger han.
Många volontärer jag pratar med, utmed hela Balkanrutten, menar dock att man delar upp dem i grupper för att ge syrierna företräde, ”fast lane” – vilket i sin tur kan leda till konflikt.
– Om det blir bråk tvingas vi använda våld. Jag har hört att det var en del våld här förut, men under de tre månader som jag skött lägret har det aldrig hänt, säger Goran.
I volontärgrupper i sociala medier rapporteras dock om att några irakiska killar blev slagna och av med sina pengar i lägret bara för någon dag sedan.
Och i princip alla jag möter utmed Balkanrutten som har tagit sig från Turkiet via Bulgarien över till Serbien, vittnar om att de blivit misshandlade och rånade av bulgarisk polis, fått polishundar bussade på sig.
Främst på gränsen mellan Turkiet och Bulgarien, men även under den veckolånga vandringen över de bulgariska bergen och på gränsen till Serbien. En bild som bekräftas i Oxfams rapport om situationen.
De överfulla bussarna utanför lägret åker iväg mot Belgrad. Området är tömt, sånär som på en grupp afghanska män som sitter kvar vid vägkanten utanför staketet.
En av dem, Bellard, pratar engelska.
– De senaste tre åren har jag bott i Iran, av politiska anledningar. Vi har varit på flykt i en månad men nu kommer vi inte vidare för den bulgariska polisen tog alla våra pengar, berättar han.
De är på väg till Belgrad. Där ska de möta sin smugglare. Han som klämde in 40 personer i en liten lastbil utan fönster, utan luft. Han som släppte av dem vid gränsen mellan Turkiet och Bulgarien utan varken mat eller vatten och pekade åt det håll de skulle gå. De gick i en vecka.
– Vi kom i natt. Vi har ingenting. Polisen tog mina 1 000 dollar. De slog oss och skrek på oss, men vi förstod inte vad de sa, vi kan inte språket, säger Bellard.
En pojke i 15-årsåldern knackar mig på ryggen, drar upp de smutsiga jeansen ovanför knäet och visar ett sår som börjat läka. Han ramlade när han blev jagad av polishundar.
Waha,Women and health alliance international, som är på plats i Dimitrovgrad, berättar att de varje dag träffar människor som blivit utsatta för våld i Bulgarien. De registrerar namn och skada och ger rapporten till ansvarig för transitlägret i Dimitrov.
– Jag har läst i tidningen att det förekommit våld i Bulgarien, men sedan jag tog över här har det inte kommit en enda officiell rapport. Om det händer meddelar jag genast de ansvariga i Bulgarien, vi har mycket nära samarbete, säger Goran.
Vid gränserna mellan Grekland, Makedonien, Bulgarien, Serbien och Kroatien har Dagens Arena träffat några av dem som är på väg till Europa. Och de som på plats ska se till att deras flykt sker under humana omständigheter.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
