Det helt avgörande för EU:s framtid att medlemsstaterna orkar hålla emot det sönderfall för EU:s värdegrund och organisation som nationalistiska och protektionistiska krafter försöker genomdriva.
De flesta känner nog att vi kan leva med dagens inskränkningar i flyktingpolitiken, även om inslag som åldersbestämning av flyktingbarn känns både onödiga och stötande. Förutsättningen är dock att detta är anpassningar till en temporär och extrem situation.
Men många ser det som långsiktiga principiella förändringar: asylrätten ska på sikt minimeras och stödet till flyktingomhändertagande ersättas av allt striktare gränskontroller.
Risken är att det vi ser idag bara är ett första steg i en bred process för att vända upp och ner på de värderingar EU under många år har sagt sig representera.
Den polska anti-europeiska katolska högern är inte bara ute efter restriktivare flyktingpolitik, den är också ute efter att pressa tillbaka moderna värderingar på jämställdhetens område.
Brittiska Tories är inte bara ute efter att minska EUs inflytande och byråkrati, eller att göra det svårare för rumänska invandrare att få del av välfärden. Den vill också pressa tillbaka de framgångar socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har haft när det gäller att hävda anställdas och konsumenters rättigheter i EU-lagstiftningen.
Europas politiskt aggressiva näringslivsföreträdare är inte bara ute efter att göra EU till en effektivare och mer avreglerad marknad. De är också ute efter att tunna ut en, som de ser det, kostnadskrävande miljö- och klimatpolitik.
Detta måste man inse när högerdebattörer hävdar att vi bör lyssna på britterna. En tung företrädare för detta är Nederländernas högerliberale premiärminister Mark Rutte som drar paralleller till romarrikets fall och kräver att EU måste hantera flyktingsituationen bättre.
Här hemma hävdar till exempel Alexandra Ivanov i Svenska Dagbladet att ”britterna är något på spåren”, kritiserar EU:s ”överstatliga ambitioner” och hänvisar till EU:s ”oförmåga att lösa stora problem såsom flykting- och greklandskrisen”.
Men var finns logiken? Hur ska EU bli bättre på att hantera flyktingkrisen, och det faktum att medlemsstaterna nonchalerar fattade beslut, om man får svagare befogenheter och mindre resurser?
Sanningen är ju att just Storbritannien, som Ivanov hänvisar till, och Nederländerna som Mark Rutte representerar, tillhör de länder som ivrigast har slagits för att banta EU:s resurser, även till flyktingpolitik, och urholka EU:s befogenheter.
Samma irrationella kluvenhet präglar EU:s relationer med Turkiet. Bland dem som nu mest angeläget vill få hjälp av Turkiet att bromsa flyktingströmmen och bekämpa IS, finns också länder som hittills har gjort allt de kan för att stoppa Turkiets närmande till EU.
Ett EU med legitimitet och kraft nog att seriöst hantera kriser av det slag vi nu ser – flyktingsituationen, finanskrisen och klimatutmaningarna – kan bara åstadkommas om medlemsstaterna vill det och är beredda att ge EU de befogenheter och resurser som krävs på tunga, genuint gränsöverskridande politikområden.
Men vem har värderingar starka nog och ett tillräckligt trovärdigt ledarskap för att ta den debatten i Europa?
Göran Färm (s), f d Europaparlamentariker
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
