Den nutida marxistiska teorin lyser upp den intellektuella himlen, men inte vägarna vi måste gå på, skriver Göran Greider.

Hur står det till med marxismen? Eller den kritiska teorin, som traditionen i dag oftare kallas.

Jag läser Stefan Jonssons ambitiösa antologi Samtida politisk teori, där femton samtida intellektuella presenteras och skärskådas, från Chantal Mouffe till Slavoj Žižek, från Judith Butler till Antonio Negri.

Och jag finner att denna kritiska teori faktiskt befinner sig i djupaste kris och dessutom gör intryck av att vara mer marginaliserad än någonsin.

Att vänstern och arbetarrörelsen i dag är såväl realpolitiskt marginaliserad som idépolitiskt extremt blek, det vet vi, det känner vi in på bara kroppen, men det är inte det som är problemet här.

Under läsningen av dessa teoretiker är det nämligen oerhört slående att den kritiska teorin i dag har genomgått ett slags olycksalig estetisering.

Hur ska Žižek läsas? Hur ska den ”obstinata rigorositeten” i Mouffes sätt att tänka tolkas? På vilket sätt är Gayatri Spivaks ”stil en taktik”? Och så vidare.

Skribenterna som presenterar de olika tänkarna är ofta fixerade vid hur teoretikerna skriver och hur de uttrycker sig, ja, de finner ofta en stor njutning i att fundera över just detta – och känslan växer av att det är mycket akademisk narcissism i luften.

Redan Perry Andersson menade i sin klassiska studie av Västerlandets marxism som kom redan på sjuttiotalet att hela den marxistiska teoritraditionen genomgått en vändning mot det estetiska och lämnat centrala konfliktområden i samhället bakom sig.

Jag tror att den analysen i grunden är riktig. När jag slår ihop denna bok och frågar mig vilken nytta jag kommer att ha av den är svaret: mycket liten.

Jag tvivlar på den marxism som är mer intresserad av begreppen än av realiteterna och man behöver verkligen inte vara kunskapsteoretiskt naiv för att anse det: Jag är helt enkelt pojken som ser att den kritiska teorin ofta kanske inte är helt naken men ofta går i shorts.

Någonstans är det direkt chockerande att det i en antologi om politisk vänsterteori saknas en text som koncentrerar sig på att förstå vad ojämlikhet är.

Det är ju vår tids ödesfråga. Var är Piketty, vill man nästan ropa fast man hejdar sig för att inte verka passé och landsortsdum (det var ju förrförra årets mode).

Och var är ekomarxismen? Varför nämns inte ens ordet Kina i en textmassa som på fyrahundra sidor gör anspråk på att förklara vår tids kapitalism? Och var är teorierna om hur dagens enorma utveckling inom naturvetenskaperna påverkar samhället? Hur ser till exempel en modern, progressiv teori ut om nationalstaten?

Jodå, vi vet att nationalstaten sakta men säkert kommer att bli överspelad av världskapitalismen och vi vet att den rymmer mekanismer som grymt sorterar människor.

Vi vet att globala institutioner måste byggas. Ändå kommer under det närmaste halvseklet de avgörande besluten om våra liv fortfarande att fattas på nationalstatlig nivå.

Det är ett fantastiskt underbetyg på kritisk teori att så mycket av det praktiska livets utmaningar saknas i den. Det stora hål som i dag öppnar sig är kanske detta: En teori om reformismen saknas.

Allt är i slutändan inställd revolution. Ett slags internmarxistisk postapokalyps öppnar sig.

Liberalism är mer teorifientlig än någonsin och klamrar sig fast vid i grunden en enda idé om samhället:

Marknad till varje pris

Och med den drapan avfyrad kan jag lyfta fram det som är intressant i antologin och det är trots allt mycket.

Stefan Jonssons förord ger för det första en isande klar överblick över den globala scenen.

Han nämner teoretiker som Immanuel Wallerstein (och kunde ha nämnt Giovanni Arrighi) och beklagar att han inte finns med. Det är extra synd.

Just dessa teoretiker har en fot i mycket handfast analys av de långa vågorna i kapitalismen – som faktiskt också förklarar varför marxismen just nu är så villrådig.

Vi befinner oss i det läge där kapitalismens femte våg är på väg att lägga sig, det är överallt fin-de-sièclestämning och till och med postmodernism får folk att gäspa.

Men jag fascineras av den brottning med realiteter och rättvisebegrepp som den amerikanska feministen Nancy Fraser länge sysslat med.

Hon insisterar på ekonomins primat i samhällsanalysen, även om det är en trassligare fråga. Där siktas i vart fall ett slags reformistisk ansats.

Antonio Negri hör också, trots sin ålder, till de samtida marxister som både bevarar ett band med aktivismen och samtidigt inkorporerar djupa förändringar i det kapitalistiska produktionssättet (läs t.ex Paul Masons nyligen publicerade Postcapitalism där Negris idé om att kapitalismens fabrik numera expanderat till hela samhället, inklusive privatliv och fritid, är central).

Mathias Wågs essä om Negri är mycket läsvärd, inte minst för att den levandegör en dramatisk italiensk historia.

Direkt glad blir jag när jag läser Stefan Arvidssons och Nina Björks fina essä om den lite åldrade marxisten Terry Eagleton, som vågar vara materialist och till och med kanske (vänster-)biologist när han sätter den mänskliga kroppen i centrum för sin samhällsanalys.

Bara att möta en tänkare i den klara och lättillgängliga brittiska tradition som i mycket utgår från Raymond Williams är i sig befriande efter en hel del kontinentaleuropeisk rotvälska.

I dag har vi en märklig situation i den politiska debatten. Liberalismen är mer teorifientlig än någonsin och klamrar sig fast vid i grunden en enda idé om samhället: Marknad till varje pris.

På den vänstra halvan av politiken ser det på gott och ont annorlunda ut.

Där har det i årtionden faktiskt pågått seriösa försök att inkorporera feminism och ekologi i en mer traditionell världsbild och vi har absolut mycket av den kritiska teori som presenteras i denna bok att tacka för det.

Men det teorifyrverkeri som äger rum i den kritiska teorin firar sällan någonting. Den lyser upp den intellektuella himlen men inte vägarna vi måste gå på.

Göran Greider är chefredaktör för Dala-demokraten och författare.

Publicerad i #6 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »