Lösningen på demokratins problem går att finna i politikens innehåll.
Finns det en väg ut ur dagens svenska demokratiska röra?
Det borde räcka nu med fram-och-tillbaka-förslag från regeringen, oövertänkta politiska uttalanden och en oförmåga ”där uppe” att på ett begripligt sätt förklara och förankra impopulära beslut.
Konvulsionerna i väljarkåren har antagligen bara börjat.
Enligt en kalkyl av Expressen/Demoskop häromdagen har socialdemokraterna sedan valet tappat 370 000 väljare. Vi kan ana ett nytt partipolitiskt landskap med tre 20-procentspartier, socialdemokraterna, moderaterna och sverigedemokraterna, plus ett antal minipartier, där inget av dem är stora nog att ingå i ett fungerande regeringsunderlag.
I detta läge publicerade 2014 års demokratiutredning i veckan en forskarantantologi om demokratins problem.
Rapporterna domineras av universitetsvärldens stillhet, högt ovanför tidens brutala larm. De flesta av uppsatserna menar att det inte är så illa ställt, eftersom övervägande antalet medborgare inte avvisar demokratin av principiella skäl. Däremot har man noterat att den folkliga kritiken är hård över vad systemet faktiskt levererar.
Men detta är en smula fantasilös beskrivning, för om demokratin inte kan leverera kan man befara att också tilltron till systemet rätt snart eroderar.
Och även om var och en av forskarna på sina områden hittat enstaka ljuspunkter är den samlade bilden av de 14 rapporterna rätt dyster.
Partierna har trots fallande medlemstal fått högre statligt partistöd för att kunna anställa kommunikatörer. Näringslivet vräker miljoner på lobbying och skaffar sig politiskt inflytande utan medborgerlig insyn.
Sammantaget är detta en utveckling som pressat partierna att sakpolitiskt trängas i mitten.
Det finns ett raseri ute i landet över att åtskilliga folkvalda går från politiska förtroendeuppdrag till välbetalda PR-firmor och marknadslobbyister, ett fenomen som glömts bort i forskarantologin.
Helt har man emellertid i rapporterna inte kunnat förtiga att tillgången till demokrati blivit en klassfråga.
Fattiga har lägre valdeltagande än rika. Folkbildningen, som tillkom för att lyfta de svaga, är idag ofta en arena för priviligierade. De välutbildade kan skaffa sig kunskaper via medier och nätet, där de mindre bemedlade får nöja sig med sajter som är lika okunniga som de själva.
Det som skulle kunna vända utvecklingen är en annan, mer offensiv och omfördelande ekonomisk politik, för att ta itu med gamla orättvisor, men också förhindra att nya uppstår som en följd av flyktingvågen. Pengar finns ju, men politikerna duckar för att höja skatten.
Så lösningen på demokratins problem kanske inte ligger i vad antologin går ut på, hur demokratins maskineri formellt fungerar, utan egentligen främst handlar om politikens innehåll.
Man kan misstänka att deltagandet skulle öka i det ögonblick politiken överordnas ekonomin och förmedlar en berättelse som kan ge oss framtidstro.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
