Ingen statsminister har haft ett svårare läge i riksdagen än Stefan Löfven. Å andra sidan räcker även ett mediokert resultat för att vinna nästa val. Men hur önskvärt är det?
Veckan som gick har den ”osynlige” statsministern intervjuats i alla stora tidningar och i tv-soffor.
Det är inget vidare år han har bakom sig. Först fick han regera på en borgerlig budget och sedan spela på Sverigedemokraternas planhalva. En halv miljon väljare har flytt och opinionssiffrorna är följaktligen i botten.
Ändå är Stefan Löfven optimistisk. Han tror att det ska ordna sig både för Sverige och för hans parti. I det avseendet är han i alla fall en fullblodspolitiker.
Vad får honom att tro på en kommande skördetid?
Först ska den dramatiska omsvängningen i flyktingpolitiken ge Sverige ”andrum”. När invandringen kommit ner på hanterbara nivåer ska politiken gå in i ett nytt skede. ”Tanken är att vi ska gå ur en krissituation och in i en etableringsfas”, säger han i DN.
Den politiska dagordningen ska inte längre spela Sverigedemokraterna i händerna. Politiken kan i stället inriktas på klassiska socialdemokratiska frågor som jobb, välfärd, utbildning och investeringar.
Så ser planen ut. Inget fel i den. Det förutsätter dock att den hårdare flyktingpolitiken verkligen ger det ”andrum” regeringen hoppas på och inte i stället skapar nya problem. Vidare ska regeringen lyckas i ambitionen att förbättra invandrarnas etablering i det svenska samhället.
Socialdemokraterna framhåller vidare att allt ska bli bättre när finansminister Magdalena Andersson äntligen kan styra med en rödgrön budget. Hon har redan släppt sitt Anders Borg-komplex och får draghjälp av en kraftig ökning av tillväxten och minskad arbetslöshet. En bra regering ska ha tur, sade redan en av hennes företrädare, Kjell-Olof Feldt.
En regering som inte har egen majoritet i riksdagen och som inte ens samlar en tredjedel av väljarna behöver dock väldigt mycket tur. Även om man gnetar på och till och med bockar av sina vallöften har man svårt med legitimiteten. Det finns förstås en smärtgräns. Miljöpartiet förefaller vara nära den.
För Socialdemokraterna, världens mest framgångsrika parti under det förra århundradet, är det ett svårbearbetat trauma att storleksmässigt befinna sig sida vid sida med sverigedemokrater och moderater. Hur man hanterar denna besvikelse kan avgöra partiets framtid.
En klen tröst är att detta närmast är det normala i Europa i dag. De statsbärande partiernas tillbakagång och de högerextremas starka framväxt är den största politiska förändring som ägt rum under de senaste årtiondena.
I ett avseende skiljer Sverige ut sig. I motsats till exempelvis våra nordiska grannländer tar båda blocken avstånd från ett samarbete med de främlingsfientliga krafterna. Det är bra. Men det borde också få åtminstone några av partierna att på allvar samarbeta över blockgränsen.
I praktiken betyder dagens situation att tjugo procent räknas bort, med dagens opinionssiffror, och att ribban sänks i motsvarande grad för att vinna nästa val. En bit över trettiofem procent kan räcka för det block som råkar bli störst. Men vem kan känna sig som segrare med en sådan utgång? Även om det är demokratiskt oantastligt.
Nej, regeringen är inte rökt, inte ännu. Den alltmer oheliga borgerliga alliansen utgör i dag inget alternativ. Men att bara traska på i gamla hjulspår när Sverigedemokraterna växer sig allt starkare håller inte.
Svensk politik behöver bli friare och öppnare för okonventionella lösningar. Blockpolitiken behöver lösas upp. Och det måste bli en huvuduppgift att övertyga dem som i dag vänder sig till Sverigedemokraterna om att det finns en ansvarsfull och solidarisk politik som också kan stilla deras oro.
Tommy Svensson, frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
