Sverige lever i dag i en politisk paradox. I storstäderna är spännvidden mellan rik och fattig som störst. Men i Stockholm där behovet av en trovärdig progressiv samhällsvision är som mest akut är den även som mest frånvarande.
Sverige är i dag ett delat land. I de stora städerna är de borgerliga partierna starka, i övriga landet är oppositionspartierna i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet mycket starka. Häromveckan visade Temo en kraftig uppgång för moderaterna i Stockholm – och en lika stor nedgång för socialdemokraterna. Det är vanskligt att förlita sig på en enda opinionsmätning men den blixtbelyser oppositionens stora dilemma.
De borgerliga partierna vann valet tack vare sina exceptionella framgångar i Stockholmsregionen. Mona Sahlin kan mycket väl vinna nästa val utan att bryta den borgerliga dominansen i regionen, men lär i så fall inte sitta kvar över valet 2014.
Problemet har diskuterats i decennier inom arbetarrörelsen men utan att man lyckats bryta trenden att socialdemokraterna försvagats val efter val. Tidigare kompenserade VPKs starka ställning denna tendens. Men särskilt i Stockholm verkar vänsterpartiet inte ha upptäckt att k-et är struket i partinamnet. Och miljöpartiet har fortfarande lite för mycket skogsmulle över sig för att passa in i metropolernas politiska geografi.
Särskilt i Stockholm är LO-jobben färre. Stockholm är mer av en tjänstemannastad, ämbetsmannaregion och tjänstemetropol. Framför allt är den fackliga organisationsgraden lägre. Det går inte att komma ifrån att socialdemokraternas nära koppling till LO inte är samma självklara tillgång i Stockholm som i många bruksorter.
I grunden handlar det om att vinna den mer lättrörliga medelklassen. Och att etablera en ny allians mellan arbetarklassen och en medelklass som i grunden vill ha ett starkt samhälle och en fungerande offentlig sektor men som också bejakar pluralism och karriärmöjligheter.
Så här långt har framför allt socialdemokraterna misslyckats med detta. I hela Stockholmsregionen saknas ett tydligt politiskt ledarskap som agerar strategiskt och långsiktigt såväl politiskt som organisatoriskt. Oppositionen reagerar och protesterar – men agerar inte utifrån egna meriter.
Försvaret av allmännyttan är riktigt och viktigt. Men innebär ofta att bostadsrätterna framställs som en fiende till arbetarrörelsens intresse. Vilket ur ett historiskt perspektiv är fullständigt felaktigt.
De stora städerna kan inte ärvas på gamla meriter, men kan förvärvas av en opposition som bejakar utveckling, individualism och klassresor samt förenar allt detta med en modern fördelningspolitik anpassad till metropolernas realiteter. Stockholm behöver ett socialdemokratiskt alternativ.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
