Andreas Bergh anser att ob-tillägget bör slopas för att skapa fler jobb. Men för skiftarbetare är den ersättningen betalning för försämrad hälsa och sociala relationer.
Jag har just sovit i min egen säng, varje natt, i fem veckor.
För första gången sedan jag började jobba i vården har jag under så lång tid inte jobbat ett enda natt- eller ens helgpass. En kollega till mig som jobbar dagtid på en mottagning hade semester över jul och nyår, och jag vikarierade för henne.
Självklart märktes det på lönen. Men också på tröttheten i kroppen och på mitt sociala liv. Lönen blev mindre, men det sociala livet mer rikt. Kroppen först ovan att gå upp tidigt fem dagar i rad, därefter nöjd över att få gå och lägga sig varje natt. Vecka ut och vecka in.
Sjukvården kräver att vi jobbar dygnets alla timmar. Det visste jag när jag valde att bli sjuksköterska. Människors behov av vård går inte att hänvisa till vardagar mellan 8-17. Att välja vårdyrket är att välja ett arbete som ofta kräver att en går till jobbet, även när alla andra går hem. Är att jobba två av fem helger, och minst tio nätter. Är att välja att antingen lämna familjen på julaftonskväll, eller vännerna på nyårsafton för att gå till jobbet. De som jobbat i vården längre än mig, säger att det blir allt värre. Allt fler tvingas jobba treskift, och tiden att ställa om mellan dag- och nattjobb har blivit allt kortare.
Det finns fördelar med att jobba skift, så klart. Det är tisdag när jag skriver den här texten och jag är ledig hela dagen i dag. Det finns nackdelar. Det sociala livet är en sak. Ens egen hälsa och livslängd en annan. Risken för mig att drabbas av diabetes ökar med 70 procent, bröstcancer med 50 procent och hjärt-kärlsjukdomar med 40 procent jämfört med den som jobbar dagtid. Efter bara ett par års nattarbete menar forskare att blodkärlen och kroppen förändras. Jag har fortfarande mer än trettiofem år kvar på vårdgolvet, innan jag har möjlighet att gå i pension.
Så, varför skriver jag ens den här texten?
När jag vaknade en morgon efter ett nattpass i förra veckan har en kollega till mig delat en text. En docent i nationalekonomi, Andreas Bergh, har funderat över på hur fler människor i Sverige ska komma i arbete. I en lång text på Expressens debattsida argumenterar han för att slopa extra ersättningar för arbete på obekväma tider. Vem bryr sig ens om skärtorsdagen eller söndagsnatten, undrar Andreas Bergh.
En undersköterska som går till jobbet en lördagsnatt får lite mer än 50 kronor extra i timmen. Den sjuksköterska som pussar sina barn hej då två timmar före Kalle Anka startar håvar in 100 kronor extra per timme hon är på jobbet. Båda före skatt. Det är alltså de pengarna som Andreas Bergh tror kommer rädda den svenska välfärden. Om det inte vore ett så provocerande förslag som ger sig på de som i dag, underbetalt, bär hela den svenska välfärden, hade jag kunnat skratta.
Jag känner inte Andreas, men jag gissar att han inte jobbat särskilt många nattpass i sitt liv. Jag gissar att han inte heller träffat särskilt många av mina kollegor, och frågat om de är beredda är att fortsätta ge upp delar av sitt sociala liv och sin hälsa, men nu till en ersättning av noll kronor för den där söndagsnatten.
Jag tycker nog Andreas Bergh ska göra båda de två sakerna, innan han argumenterar för samma sak igen.
Torun Carrfors
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
