Toppmötet om Storbritanniens villkor för att stanna kvar i EU var mest ett spel för gallerierna. Den stora kampen för David Cameron är på hemmaplan, skriver Tommy Svensson.
Det mesta var klart när huvudpersonen David Cameron, den brittiske premiärministern, gick in till sina 27 kollegor i Europeiska rådet i torsdags eftermiddag.
Han hade i stort sett redan fått det han begärt. Alla vill ju att Storbritannien ska vara kvar i EU.
Men vilket intryck skulle det ge om han kom ut efter en timme och sa att nu har vi ett resultat? Var det så lätt? Var kraven så beskedliga?
Nej, självklart måste matchen gå alla ronder. Den brittiske hjälten måste visa att han kämpat ner allt motstånd. ”Game, set and match”, som en av hans företrädare, John Major, triumferande sade efter ett annat toppmöte.
EU-toppmötet i Bryssel kallades »Slaget om Storbritannien«. Cameron sade sig kämpa för sitt land. Det var en ödesstund för hela Europa.
Och vad handlade det om? Storbritannien vill ta ifrån lågavlönade invandrare några pund i bidrag. De vill försämra barnbidragen för de invandrare som har kvar ungarna i hemlandet. De måste kunna få hojta till om de tycker att euroländerna fattar beslut som de inte gillar. De vill inte vara med om EU integreras mer. Lite värt när unionen dras alltmer isär. Symbolpolitik av sämsta sort.
David Cameron måste säga att det är en helt ny deal för Storbritannien. Då först kan han uppmana det brittiska folket att rösta ja till fortsatt medlemskap i EU.
Var det bara teater? Tja. »Först spelar alla upp sitt drama, sedan blir vi överens«, sade Litauens president Dalia Grybauskaitė med ett leende när hon kom till mötet.
Det är inte fel att ett land driver egna intressen hårt i EU. David Cameron har all rätt att ta upp vilka frågor han vill. Även att två miljoner invandrare är ett problem, om han tycker det.
Men han väljer striden just när Europa måste hantera en svår flyktingkris, när ekonomin ännu inte är på fötter, när Ryssland hotar säkerhet och fred och när kriget härjar i Syrien. Dessutom handlar spektaklet i grunden om Camerons eget parti, inte om Storbritannien, inte om Europa.
Det var det konservativa partiet, Tories, som efter mycket om och men tog in landet i EU.
Sedan partiet förlorade makten till Tony Blairs nya Labour 1997 blev det alltmer EU-fientligt. Man har gått emot alla fördragsändringar och odlat myten om det »onda Bryssel«. Man har fått Europa på hjärnan.
David Cameron var medveten om det när han sökte partiledarposten. »Vi har slagit varandra i huvudet med Europa, men inte brytt oss om det som angår vanligt folk«, sade han för drygt tio år sedan. Han ville bli partiledaren som gav sitt parti en sansad syn på EU.
Märkligt är då att han mest lyckats skapa ovänner och spela bort sina möjligheter till inflytande. Han tog ut sitt parti ur den största partigruppen, EPP, och gick i stället ihop med polska Pis och andra obskyra partier. Han obstruerade när Tysklands Angela Merkel ville rädda euron. Han visar förakt för Europaparlamentet.
Hemma var trycket från EU-skeptikerna inom partiet tydligen för hårt. Dessutom hotade uppstickaren Ukip att sno hans väljare.
Så det fick bli en folkomröstning, med udden riktad mot invandrare. Ett stort risktagande för EU men mest för Storbritannien – för det egna partiets skull.
Sent på fredagen kunde han äntligen vinka farväl till Bryssel. Och alla visade god min och önskade »lycka till«.
Tommy Svensson, frilansskribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
