Situationen i Turkiet riskerar att utvecklas till ett krig på tre fronter. Nato kommer oundvikligen att bli indraget.
Turkiet har blivit ett terrorland. Landet har utsatts för ett antal terrordåd det senaste året. Så sent som i onsdags blev huvudstaden Ankara mål för terrorister.
Landet som länge kallats bron mellan väst och öst, beskrivs nu som »the Jihadist pathway« och associeras numera med terrorism.
Så var det inte för fem år sedan. Den dåvarande utrikesministern och arkitekten bakom landets nya utrikespolitik, Ahmet Davutoglu, hade ett mål. Den turkiska republiken, sa han, var en modern nationalstat. Men nu var det också viktigt att med hjälp av det ottomanska arvet skapa nya diplomatiska förbindelser. En sunni-muslimsk hegemoni kom att karakterisera turkisk utrikespolitik och det allra viktigaste var »noll-problem« med grannländerna, »zero-problems with neighbours«.
Efter en kort tid blomstrade relationerna med balkanländerna, Georgien, Ryssland, Irak och Syrien. Turkiet lyckades till och med att bli vän med armenierna utan att riskerna relationen med Azerbajdzjan. Och viktigast av allt – kriget mot kurderna trappades ned. Turkiet levde upp till förväntningarna som Natoland och EU-allierad.
Med framgångarna kom även hybrisen. Turkiet var inte lika beroende av EU och USA längre och hade etablerat sig själv som stormakt i regionen. Denna självgodhet fick man äta upp senare.
Nu när delar av Mellanöstern står i brand har det visat sig att idén om ett nytt turkiskt envälde enbart skapat svårigheter. Inte minst de 2,5 miljoner syriska flyktingar som man till en början tagit emot frivillig, med förhoppningen att kriget i Syrien snart skulle vara över. I gengäld för sina goda gärningar hoppades Turkiet att bli belönat av den nya, sunnitiska, ledaren som skulle tillsättas efter Bashar al-Assads avgång. Så blev det inte.
I dag är Daesh (IS) Turkiets främsta allierade, kurderna den största fienden, Ryssland ett säkerhetshot och Egypten en motståndare. Hur kunde det ens ske? Den nya utrikespolitiken slog uppenbarligen fel. Inte bara sett till omvärlden, utan även inom Turkiets gränser. Sekulära motståndsrörelser gör uppror i turkiska städer och förorter varje dag. Religiösa grupper etablerar sig inom staten och regimkritiska röster tystas ned.
Och så kom även terrorismen. Attentat på attentat och hundratals döda.
I torsdags intervjuades Hans Brun, terrorforskare på Försvarshögskolan av Aftonbladet. På frågan om vem eller vilka som misstänks ha utfört terrorattentatet i Ankara svarade han att det fanns tre möjliga aktörer: IS, PKK och ryssarna.
Det visades vara ingen av dem. I går tog en kurdisk grupp vid namn TAK (Kurdistans frihetshökar) på sig attentatet.
Brun hade dock en viktig poäng. För enligt honom var det osannolikt att IS utfört attentatet. Turkiet har visat sig vara en god allierad och hjälpt att bomba både kurdiska och syriska styrkor.
Sedan en tid tillbaka har Turkiet fört ett aktivt krig mot kurderna i landet och i Syrien, vilket gör dem till misstänkta för terrorattentat.
Men ryssarna? Vem kunde ha anat för sex månader sedan att de rysk-turkiska relationerna skulle ha skadats till den grad att experter numera pekar ut Ryssland som misstänkt för terrordåd i Ankara?
Motivet för attacken skulle i så fall ha varit att skapa mer kaos i Turkiet och få dem att attackera IS. Både Turkiet och Ryssland har stora intressen i Syrienkriget och står på helt olika sidor. Mest oroväckande är en fullskalig konfrontation. Turkiet är ett Natoland och med det följer en plikt för andra Natoländer att bidra turkarna med hjälp.
Om utvecklingen i Turkiet fortsätter i den utstakade riktningen, kan Nato finna sig i mitten av ett trefrontskrig.
Tur för Sverige då, att vi inte är med i Nato.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
