Svaret på EU:s förfall kan vara en annan sorts europeisk union, som inte tvingats fram av diktat uppifrån.
Utpressning är lönsamt. Det är den oundvikliga slutsatsen av David Camerons trixande kring det brittiska EU-medlemskapet.
Därför kommer EU:s kompromiss med Storbritannien säkerligen att uppmuntra nya utpressare. Man kan befara att det blir en spiral neråt, med nationalistiska stormbyar och nya nattmanglingar som mynnar ut i obegripligheter.
Den svenska synen på Camerons trixande är beklämmande. Stefan Löfven och Magdalena Andersson har stött den brittiska linjen. Det verkar dessutom inte uteslutet att också Sverige ska göra som Cameron, att dra ner på barnbidrag till polska arbetare i Sverige.
Det är horribelt, eftersom det inte behöver göras. Det är en marginell utgift både för Storbritannien och Sverige.
Så varför ska Sverige delta i en brittisk signalpolitik, en bluff för att Cameron inför de egna väljarna ska framstå som kritisk till invandringen och EU, fast han vill att väljarna i juni ska rösta för att engelsmännen ska stanna kvar i unionen? Det svenska stödet till Camerons bluff kan förstås vara motiverat om hans halvdana kompromiss med EU skulle öppna för att vinna folkomröstningen. Men det är den förmodligen inte. Mycket talar för att han förlorar mötet i juni med väljarna.
Så det enda resultatet av Löfvens och Anderssons ängsliga försök att vara en utpressare till lags riskerar att bli att vi sanktionerar en ordning för att sortera människor i välfärdssystemen efter deras ursprung.
Det brittiska trixandet har skett i en känslig tid – med hot om en ny stor finanskris, nya terrordåd, ett allt aggressivare Ryssland – och kommer bara att resultera i att EU blir än mer skadeskjutet. På område efter område funkar unionen knappast alls, samtidigt som behovet av gemensamma europeiska lösningar aldrig varit större än i dag.
Svaret kan vara en annan sorts europeisk union, som inte tvingats fram av diktat uppifrån, utan växer fram nerifrån.
Den tidigare grekiske finansministern Yanis Varoufakis lanserade häromveckan på ett möte i Berlin idén om en europeisk folklig rörelse, DiEM 25, som skulle organisera ett alternativ till dagens EU.
Dagens hemlighetsmakeri skulle ersättas av full insyn för medborgarna. Vad DiEM 25 i förlängningen står för är den gamla idén om ett europeiskt parti, som ska kunna bemästra medlemsländernas nationalism och egenintressen.
Varoufakis europeiska demokratirörelse kan tyckas naiv och orealistisk. Och vänstern har ju en lång historia av att efter ett tag bli djupt osams. Men att ingenting göra är knappast svaret. Kan vi inte ge människorna hopp om en demokratisk utveckling är risken att den europiska högerextremismen utvecklas till fullskalig fascism.
Som Ernst Wigforss skrev när demokratin hotades på 30-talet: »Människan måste handla om hon överhuvudtaget vill leva, och därför tvingas hon handla på grundval av begränsade och osäkra kunskaper.«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
