Det är politiken som bygger bostäder

Regelförenklingar kan leda till att fler bostäder byggs. Men frågan är vem som har råd att bo där.

Vi pratar alltid om fel saker! utbrast en ledarskribentkollega på vårt veckomöte i går.

Sällan har de orden känts så rätt som när vi pratar om bostadsbristen i Sverige. För samtidigt som regler, nimby-politiker och ränteavdrag diskuteras till leda, nämns inte det systemskifte som har skett inom den svenska bostadspolitiken.

I början av nittiotalet tvärvände den borgerliga regeringen om bostadspolitiken. De statliga bostadslånen avskaffades, räntebidragen inskränktes. Nu skulle marknaden styra!

Nu ser vi konsekvenserna.

Enligt en undersökning gjord av SVT uppger tre kommuner, Haparanda, Åsele och Hultsfred, att de har överskott av bostäder. Hela 250 av 290 svenska kommuner rapporterar att de har bostadsbrist. Det är en svindlande siffra.

Kommunerna får ofta bära hundhuvudet när det handlar om bostadsbristen. De har hand om detaljplanerna och äger ofta marken som det ska byggas på. En annan bov i dramat är byggföretagen. Enligt Sveriges kommuner och landsting finns det 173 000 färdiga bostäder i detaljplaner. En rapport från 2014 menar att byggherrarna gärna väntar med att bygga för att priserna ska öka och de ska tjäna mer pengar. Byggandet drar ut på tiden längre än nödvändigt.

Samtidigt kan individer överklaga beslut om att bygga, flyttskattens konstruktion gör att äldre inte vill byta bostad. Det finns inte en enskild orsak till bostadsbristen.

Men det stora problemet är det där beslutet i riksdagen 1992, nämligen marknaden. Numera byggs det inte bostäder med målet att invånarna ska ha någonstans att bo, utan med målet att tjäna pengar.

Och bostadsbolagen måste gå med vinst, ingen kan anklaga dem för att vilja det. Men precis som med skola, vård och omsorg, är frågan så mycket större företagens behov av vinster. Det handlar om en rätt att ha någonstans att bo.

Bostaden, som en gång i tiden var en viktig välfärdsfråga, är nu individens att anskaffa och finansiera. Om den än en gång ska bli en rättighet i Sverige, måste det föras en helt annan bostadspolitik.

Med en regering som vägrar låna för att investera i bostäder, är det i stället medelklassen som ökar på sitt skuldberg. Familjer med en gemensam inkomst på 60 000 kronor i månader köper lägenheter i femmiljonersklassen. Och kvar står underklassen och har ingenstans att bo.

Det är lätt att hemfalla åt det enkla – att Sverige börjar bygga enligt den anglosaxiska varianten av social housing – och bygga billiga lägenheter med lägre standard åt dem som inte har höga inkomster. Det skulle gå snabbt, det skulle vara billigare, men vad gör det med välfärdssamhället?

Det behövs subventioner och regelförenklingar, kommuner och byggherrar måste i större utsträckning ta ansvar för att det ska byggas. Men framförallt måste bostadsbyggandet lösgöras från marknaden, politiken måste återfå makten.

För det går att hitta lösningar för att förenkla byggandet, och det kan göra att det byggs mer. Men utan en syn på bostaden som en del av välfärden kommer en fråga att kvarstå: vem har råd att bo?