Det finns en särskild lättnad i att förstå att det är för sent att bli en foglig kvinna.
Ibland är kroppens sönderfall det enda tecken som finns på att tiden verkligen går, säger hon och jag säger att det var vackert sagt. Då skrattar hon, berättar att hon läst det för länge sedan. En dikt, kanske. Hon berättar att hon varit här nästan varje fredag i tio år. Varje gång beställer hon samma sak, whiskey med två isbitar. Det är viktigt att det är just två isbitar, förklarar hon. En isbit kyler inte ner whiskeyn tillräckligt för att den ska vara behaglig att dricka och tre isbitar smälter snabbare än hon hinner dricka upp. Två är perfekt.
Hennes naglar är salongsmålat röda när hon rör om med drinkpinnen i glaset. Hon har den sortens ögon som har sett allting och ändå vill fortsätta se. Utanför har våren precis erövrat Manhattan, luften är tung och varm. Hon ler mot mig och frågar om mina studier, hur jag försörjer mig. Jag svarar att det är tufft, men att det går. Hon ser mig i ögonen, säger att jag skulle kunna göra det hon gör. Jag är blond, det är bra, säger hon. Jag skrattar, skakar på huvudet men vill inte verka oartig. Hon säger: det är inte farligt, de flesta är trevliga, du kan blunda och tänka på något annat. Sedan lägger hon en slät tjugodollarssedel på bardisken och försvinner.
Nästan tre år senare läser jag Linna Johanssons debutroman Lollo (Modernista 2015) på ett litet kafé i Vasastan. Romanen handlar om vännerna Lollo och Lidijas händelselösa tillvaro i en Stockholmsförort. De är i slutet av tonåren eller i de tidiga tjugoåren, och fyllda av just den märkliga blandning av hopp och likgiltighet som ofta drabbar den som befinner sig i gränslandet mellan barndomen och vuxenlivet. Om dagarna dricker de billig öl och försvarar sin brist på sysselsättning inför en undrande omvärld.
Till skillnad från sina jämnåriga försöker de inte ens anstränga sig för att vara så kallade duktiga flickor, det har de helt enkelt ingen lust med och de föraktar Lollos ambitiösa och smakfullt sminkade lillasyster. De vill bli någonting annat, ha någonting annat, ett liv vars mening inte går ut på att försöka kombinera en framgångsrik karriär med man och barn. De börjar snart umgås med en före detta klasskamrat, den excentriska och intensiva Mimmi, och kommer i kontakt med droger, webcamsex och senare regelrätt prostitution.
Det ovanliga med Linna Johanssons roman är att sexarbete inte utgör berättelsens huvudtema. Dessa delar av romanen framstår inte som särskilt mycket mer dramatiska än de andra, och Johansson lyckas med konststycket att inte glorifiera prostitution, utan att för den skull moralisera över den. Visst upplever karaktärerna både känslor av spänning och lockelse, men också avsmak och obehag, inför vad de ägnar sig åt, men ingen av dessa känslor tycks ta sig särskilt stora proportioner. Man kan givetvis tänka sig att Linna Johansson kanske mest ville visa på sina huvudkaraktärers relativt likgiltiga inställning till det mesta, men de unga kvinnornas attityd gentemot att ha sex mot betalning är förbluffande ovanlig i den samtida litteraturen.
När sexarbetande kvinnor figurerar i litteraturen placeras de ofta i någon av ett antal förutbestämda kategorier. Föreställningen om »den lyckliga horan« är vanligt förekommande, hon som tycker om att sälja sex trots att hon egentligen inte behöver, och gärna spenderar sina intjänade pengar på dyra designerkläder och solsemestrar. Utbredd är även bilden av traffickingoffret som tvingas lyda en våldsam hallick som lurat in henne i verksamheten med löften om arbete och välstånd.
Något mer sällsynt, men inte helt ovanlig, är bilden av den prostituerade kvinnan som psykiskt instabil, och som säljer sex som en konsekvens av en traumatisk barndom, ofta med inslag av sexuellt våld. Ofta tycks den prostituerade kvinnan existera i ett slags vakuum utan nära sociala relationer. Föraktad av männen och, då hon ofta spelar rollen som den andra kvinnan, fruktad av kvinnorna. Detta sätt att skriva om sexarbetande kvinnor lämnar mycket litet utrymme för gråskalor och komplexitet, och dessa kvinnor tillåts sällan vara hela människor.
De unga kvinnorna i Lollo tillåts dock vara just detta: hela människor. Med näbbar och klor kämpar de mot ett samhälle som vill pressa in dem i en skavande kvinnoroll. De uppvisar båda två en närmast fascinerande brist på interaliserat kvinnoförtryck. Idéhistorikern Karin Johannisson beskriver det bra när hon skriver om författaren Agnes von Krusenstjerna i Den sårade divan (2015): »Hon utövar inte självförtyck!«
Själva idén om självhat tycks dem främmande. I stället beter de sig snarast som flanörer, en roll reserverad för män, eller manliga genier i det sätt på vilket de ger sig själva utrymme att spela ett otal olika roller, leka med flera identiteter. Omvärlden envisas idogt med att försöka begränsa de unga kvinnorna, men de begränsar inte sig själva. Det är en skildring lika ovanlig som befriande.
Lollo och Lidija är antingen för mycket, eller ingenting alls. Osminkade eller översminkade, överklädda eller underklädda. De vet att de aldrig kan vara madonnan, i stället vänder de om och rör sig mot hennes diametrala motsats: horan.
Karin Johannisson skriver i sin fallstudie informativt och smärtsamt om bilden av kvinnans psyke, och beskriver bland annat hur de flesta patienter som lobotomerades på mentalsjukhusen under 1900-talets första hälft var kvinnor. Lobotomering, att skära bort delar av en kvinnas nervbanor i hjärnområdet för att tygla henne, göra henne på samma gång behagfull och from. Till varje pris skulle hon fogas in i en passiviserande kvinnoroll.
Många av de som lobotomerades klassificerades som ”sexuellt problematiska”. En kvinna skulle vara sexuellt villig, men alltid på sin makes villkor, hon tilläts under inga omständigheter utforska sin sexualitet. Intressant nog betraktades både stor sexuell apit och frigiditet som sexuella störningar som behövde åtgärdas. Detta är talande för just den balansgång det kvinnliga förhållningssättet till den egna sexualiteten är.
Den franska författaren Marguerite Duras kortroman Dödssjukdomen (1982) handlar om en man som betalar en kvinna för att vara med honom ett antal nätter, och det betonas att kvinnan inte är prostituerad, utan bara gått med på just denna överenskommelse. Som om prostitution, eller sexarbete om man så vill, skulle vara en slags identitet snarare än en sysselsättning. Som om inte en människa i den stund hon tar emot ekonomisk ersättning för sexuella tjänster faktiskt, om så bara vid detta enda tillfälle, hamnar i den yrkeskategori sexarbetare ingår i. Sättet Duras formulerar sig på berättar någonting viktigt om synen på prostituerade kvinnor som någon slags väsen, fundamentalt olika andra kvinnor.
När jag läser om Linna Johanssons Lollo och Lidija och den namnlösa kvinnan i Marguerite Duras Dödssjukdomen går det att hitta gemensamma drag. I båda romanerna tycks det som om sexarbete är en bana dessa kvinnor bara halkar in på, som om beslutet att sälja sex inte är ett beslut som sådant, utan mer någonting som bara händer dem. Linna Johansson och Marguerite Duras är respektive var båda kvinnliga författare, och det är möjligt att detta har betydelse för hur karaktärerna porträtteras. Kanske är det så att tanken på att ta betalt för sex ligger närmre till hands för kvinnor än för män, eller åtminstone känns mindre avlägsen.
Kvinnans kropp betraktas inte sällan som allmän egendom, hennes kropp tillhör inte endast henne själv, utan även männen och hela samhället. Hon värderas i mångt och mycket efter sin kropp och sitt utseende, men tillåts aldrig riktigt äga den egna kroppen. Går det ens att sälja en kropp som aldrig tillhört en från början? Här uppstår en sönderslitning, ett närmast dissociativt tillstånd där kvinnan å ena sidan upprätthåller en distans mellan jaget och kroppen, eftersom den inte upplevs fullt ut egen, och samtidigt tvingas förhålla sig till en verklighet där hon, i mycket större utsträckning än mannen, är sin kropp, reduceras till den.
I sitt mest kända verk Det andra könet menar den franska filosofen och författaren Simone de Beauvoir att »den enda skillnaden mellan dem som säljer sig genom prostitution och dem som säljer sig genom äktenskap gäller priset och uppgörelsens varaktighet«. Hon skiljer dock på »vanliga« prostituerade kvinnor och så kallade »hetärer«, ett begrepp hämtat från antiken och som i dag närmast kan översättas till lyxprostituerade. de Beauvoir går så långt som att hävda att den lyxprostituerade kvinnan i mångt och mycket är friare än den gifta kvinnan, eftersom hon har möjlighet att försörja sig själv. Hon är visserligen beroende av männen för att säkra sin försörjning, men hon är inte utlämnad åt en enda mans välvilja. Därför kan hon aldrig heller riktigt tillhöra någon.
Hon är allas, och blir därför ingens.
Jag tror att Linna Johanssons romankaraktärer har förstått någonting om den frihet som ändå finns i att vara en fallen kvinna. Det finns en särskild slags lättnad, en utandning som sker i det ögonblick när man förstår att det redan är för sent att bli en duktig flicka, en god hustru, en foglig kvinna. Att som kvinna tvingas existera i, och förhålla sig till, ett samhälle fortfarande genomsyrat av en hora/madonna-problematik är givetvis inte att vara fri i egentlig mening, men det finns ändå en befrielse i att redan ha fallit som inte bör förnekas.
När jag slår igen Lollo tänker jag på kvinnan jag mötte på baren på Lower East Side för flera år sedan. Hur hon försvann ut i den mörknande kvällen till ljudet av sirener, de slutar aldrig ljuda i New York. Det är alltid någon som befinner sig i nöd. Om jag anstränger mig kan jag nästan minnas hur hennes ögon liknade kastanjer, så djupt bruna att de nästan övergick i blått.
Jag undrar var hon bor och vad hon gör, föreställer mig människorna hon älskar, alla de fragment som tillsammans bildar berättelsen om hennes liv, och jag tänker att det fortfarande finns ett gapande hål i litteraturhistorien där berättelser som hennes borde finnas.
Linnea Sjödin studerar litteraturvetenskap och är med och driver kulturplattformen Kultwatch
Publicerad i #1 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
