Herr Calmfors och hans låga löner

Calmfors argumenterar för att sänka de lägsta lönerna. Men de nationalekonomiska »sanningarna« är inte alltid sanna.

Villy Bergström undrade för snart 40 år sedan i en artikel i Ekonomisk Debatt:

»Varför är nationalekonomer till alldeles övervägande del borgerliga, eller mera precist, liberala i sin samhällssyn?«

Hans förklaring var att »nationalekonomernas studieobjekt i sista upploppet alltid är den enskilda, nyttomaximerade människan. Den ekonomiska människan är identisk med liberalismens människouppfattning. Man kan tillspetsat säga att en nationalekonom är en person med doktorsgrad i liberalism. Är han (eller hon) tillräckligt duktig blir han (eller hon) till och med professor i liberalism.«

Utifrån denna bild av människan har nationalekonomerna skapat sina modeller.

Naturvetenskapen kan i sina laboratorier testa sina hypoteser. Ekonomerna har skapat sina egna »laboratorier«.

Men de finns bara i teorin. Ekonomernas allt mer finmaskiga och matematiskt sofistikerade (men i realiteten starkt förenklade) teoretiska modeller. Som kan förutspå att beslut A leder till resultat B.

Men verkligheten är alltid mer komplicerad än teorin. Och utvärderingar av politiska beslut i efterhand ger inte alltid ett entydigt besked. Och det är svårt att veta om det verkligen var A som ledde till B. Kanske var det C som avgjorde saken?

Lars Calmfors brukar karakterisera sig själv som en »borgerlig ekonom«. Han har skaffat sig en stark position som vår tids överstepräst bland ekonomerna.

I den rollen ligger att i lagom docerade portioner ge intryck av att vara särskilt trovärdig. Det gäller att väga för och emot. Ge högern kritik och sedan ge vänstern en annan släng av sleven. Problemet är bara att Calmfors slutsatser i slutändan ändå tenderar att peka i en viss riktning.

I debatten om försämringarna av a-kassan var forskningen entydig, menade han. Sänkt arbetslöshetsersättning = ökad benägenhet att söka jobb = minskade arbetslöshetstid = sänkt arbetslöshet. Men tillade att det kunde finnas sociala skäl som talade emot. Men vetenskapligt var saken glasklar.

Nu gäller det förslaget om att sänka lägsta lönerna. Lars Calmfors har som ordförande för Arbetsmarknadsekonomiska rådet föreslagit sin egen modell med sänkta löner för ungdomar och nytillkomna.

Han vänder sig i en krönika i Dagens Nyheter starkt mot att han är »köpt av« Svenskt Näringsliv som finansierar rådet. Man kan i och för sig notera att han också är forskare vid IFN (även det finansierat av Svenskt Näringsliv) vid sidan om sin professur vid Stockholms universitet.

Calmfors skriver om det faktum av de empiriska studierna om sänkta lägsta löner inte ger något entydigt besked. Det är fel, menar han. Även om det finns motstridande resultat är det ändå så att »en majoritet av studierna tyder på att höjda minimilöner minskar sysselsättningen«. Fyra av sex svenska studier visar detta, framhåller Calmfors.

Ponera att fyra av sex undersökningarna hade pekat i den andra räkningen. Hade Calmfors då argumenterat mot sänkta lägsta löner? Jag tvivlar starkt på detta.

Missförstå mig rätt. Nationalekonomin är ett viktigt ämne. Det ger oss fundamentala insikter om hur ekonomin fungerar. Som många högt flygande retoriker och visionärer gör klokt att ta med i beräkningen. Men jag anser samtidigt att ekonomerna ofta tar sina »vetenskapliga resultat« alldeles för långt och tenderar att upphöja dessa till sanningar.

Framför allt är marknaden och inte minst arbetsmarknaden en sak i modellerna och en annan i verkligheten. På företagsnivå kan det vara logiskt att tänka att sänkta löner ger möjlighet att anställa fler. Sett till hela ekonomin och på lång sikt bestäms sysselsättningen av efterfrågan i ekonomin. Lägre löner innebär sänkt efterfrågan. Det vill säga minskad sysselsättning.

I grunden handlar detta om vilket slags samhälle vi vill ha. Det hedrar i någon mån Calmfors att han erkänner att lägre ingångslöner ger »en viss press nedåt också på den allmänna lönenivån för lågutbildade«. Man noterar i och för sig det försiktiga ordvalet: »en viss«.

Men detta är noga besett den grundläggande frågan. Ska vi välja sänkta golv och lägre löner för de som redan har små inkomster?

Sverige har stora utmaningar. Det finns redan en stark press mot och en underminering av kollektivavtalade löne- och arbetsvillkor. Dessa utmaningar har inte blivit mindre av det senaste årets flyktingströmningar. Allt detta kräver stora förändringar och större politiska ambitioner ­– och ett stort ansvarstagande från arbetsmarknadens parter.

Men sänkta löner tillhör inte ett framåtsyftande politiskt program som måste ha som syfte att sänka arbetslösheten, inkludera och minska klyftorna. Inte ens om det marknadsförs som en ”vetenskaplig sanning”.