Tvåfrontskrig väntar Löfven

EU-striden om utstationerade arbetstagares villkor har bara börjat. Löfvens linje är dessutom under attack på hemmaplan.

EU-striden om utstationerade arbetares villkor inte är över. Den svenska modellen befinner sig dessutom under attack på hemmaplan.

På tisdagen kom EU-kommissionen med ett oväntat men glädjande besked.

Det nya förslaget till utstationeringsdirektiv, alltså villkor för EU-medborgare som jobbar i ett annat land, blev inte fullt så brutalt liberalt, som man kunnat tro av läckor i slutet av förra veckan.

Kommissionens nya tongångar går faktiskt att läsa som att lika lön för lika arbete ska gälla, inte bara minimilöner som i dag. Det finns i texten ett slags indirekt erkännande av fria förhandlingar och kollektivavtal som är kärnan i den svenska modellen. Det är heller inte längre tal om att konflikträtten ska inskränkas.

Samtidigt kan det – som i alla europeiska juridiska texter – finnas kryphål och frågetecken. Hur mycket ska staten trots allt lägga sig i lönebildningen? När ska EU-domstolen kunna gripa in för att fastställa lönenivåer?

Det som skett är sålunda ett steg i rätt riktning, men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Nu ska kommissionens förslag ut på remiss till årsskiftet och fastställas av ministerrådet.

Vad vi kan vänta är en stor strid framförallt med åtta östeuropeiska länder, som svarar för huvuddelen av de mer än två miljoner utstationerade i väst. Polen, Ungern, Slovakien och de andra kommer naturligtvis att slåss för att behålla de nuvarande reglerna, som under det decennium som de gällt öppnat för omfattande lönedumpning, gangsterism, och ökade olycksrisker.

På den andra sidan finns tillsammans med Sverige ett halvdussin västeuropeiska länder som – med varierande övertygelse – står för att starka löntagare och ansvarstagande arbetsgivare behövs för att det ska bli ordning och reda på arbetsmarknaden.

Så ovanpå flyktingpolitiken kommer här ännu en djup klyfta att öppnas mellan östra och västra Europa, åsiktsskillnader som kan medverka till att unionen kan rämna.

Och i sådana lägen – se på Camerons mummel om en Brexit – är EU:s inneboende reflex att anpassa politikens innehåll till att samarbetet ska hålla.

Därför kan skrämmande papper liknande läckan i förra veckan, som ju skulle betytt slutet för den svenska modellen, helt plötsligt tas upp ur byrålådan igen.

Statsminister Stefan Löfvens första kommentarer till kommissionens nya förslag gick ut på att det är en seger för Sverige, trots att dragkampen inom EU om vad som ska gälla för de utstationerade ju bara har börjat.

Men han har faktiskt förstått att striden inte är över, eftersom han i sitt tal i Europaparlamentet i Strasbourg på onsdagen kom med en inbjudan till ett särskilt toppmöte i Sverige 2017 om rättvisa villkor på arbetsmarknaden.

Det är utmärkt om de svenska socialdemokraterna lämnar sin roll som snäll och lite menlös expeditör av mer eller mindre tokiga EU-direktiv och intar en mer offensiv hållning. Vi får ingenting gratis i det skymningslandskap som råder i Europa, där man till och med känt sig tvingad att förhandla med diktaturer som Turkiet. Vår fria förhandlingsmodell är något vi har anledning att vara stolta över. Den är värd att kämpa för.

Men för Löfven väntar ett tvåfrontskrig. Han måste ju också slåss mot några av de borgerliga partierna här hemma, som kan tänka sig inskränkningar i konflikträtten och att politikerna, inte parterna, ska kunna sätta en del löner.