EU:s plan om utbyte av flyktingar med Turkiet innebär massdeporteringar. Tror politikerna att de kommer att återvända frivilligt?
Vid krigsslutet 1945 samlades tiotusentals flyktingar och krigsförbrytare i kåkstäder i österrikiska Dravadalen. Den brittiska armén beslutade att tvinga tillbaka dem till i första hand Jugoslavien och Sovjetunionen. Deporteringarna blev brutala.
Europa har en lång erfarenhet av massdeporteringar. De i Dravadalen är bara en i raden. Nu planeras för nya. De kan bli konsekvensen av den Samsom-Merkelplan som EU förhandlar om med Turkiet. En ny runda väntas i dag. Idén är ett »utbyte« av flyktingar. Europa ska ta emot lika många syrier från turkiska läger som de deporterar andra till Turkiet.
I det växande lägret i Idomeni vid gränsen till Makedonien väntar 12 000 flyktingar från olika länder på hur planen ska påverka deras öden.
Syrier kommer på det här viset erbjudas legala och säkra vägar till Europa där de ska spridas mellan olika länder. Det innebär ett viktigt principiellt genombrott för en dubbel solidaritet: mot flyktingarna och mellan medlemsländerna. Men det kommer ske på andra flyktingars bekostnad.
I en lång intervju i nederländska De Volkskrant (28/1) förklarade planens upphovsman Diederik Samsom, ledare för landets socialdemokrater, ambitionen som att »byta« mellan 150 000 och 250 000 flyktingar varje år som kriget fortsätter. Han pratar om dem som passiva pusselbitar. Är det så Europas regeringschefer uppfattar människor på flykt? Då har de inte ens förstått migrationskunskapens första lektion: att de flesta migranter är viljestarka, handlingskraftiga och målmedvetna. Tror han att de tänker vända tillbaka till Turkiet frivilligt?
Sverige klarar att deportera 4000 personer i år. De har varit inlåsta, kanske resignerat och ofta drogats med lugnande medel. Ändå avbryts tio procent av utvisningarna på grund av hårt motstånd, självmordsförsök eller att skräcken utlöst akut sjukdom. Samsom-Merkelplanen innebär att ungefär lika många behöver deporteras som från Sverige — men varje vecka.
I Sverige utvisas enskilda under stort besvär. Här handlar det om folkmassor. Ska hela båtar med hundratals flyktingar slussas över till andra större båtar? Kommer de i Idomeni tvingas in i fångtransporter? Väntar kåkstaden i Calais i »utbytesprogrammets« förlängning?
Från Dravadalen 1945 berättade brittiska soldater hur panikslagna kvinnor kastade sig framför deras fötter, barn trampades ner, vuxna män sköts och andra skar upp sina halsar eller dränkte sig i floden när de skulle föras bort.
2016 är annorlunda. Nu strider massdeporteringar mot vanligt folks rättsuppfattning. Filmkamerorna finns överallt. Och flyktingarna kommer fortsätta resa in längs både de nya legala vägarna och de gamla smuggelstråken.
Deportationspolitiken befinner sig i en zon där fantasierna att den är genomförbar möter det våld som behövs för att genomföra den.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
