Händelserna från 1938 låter sig 2016 kopieras med kuslig exakthet inom europeisk politisk debatt. Man behöver inte vara fascist eller ens rasist för att kunna blunda när medmänniskor drunknar.
Sommaren 1938 samlades representanter från Europas länder på konferens i franska Evian. Historikern Ingela Karlsson skriver:
»Avsikten var att diskutera en lösning på flyktingproblemet i Europa, framför allt de många judiska flyktingarna från Tyskland och Österrike. Målet var att definiera de olika ländernas hjälpåtgärder för judiska flyktingar och fastställa antalet flyktingar som varje land kunde ta emot.«
Bland representanterna från Sverige fanns UD:s nyutnämnde rättschef Gösta Engzell, vars uttalande om att Sverige skulle tillämpa en »generös« politik angående de judar som flydde undan nazismen väckte skräck i hemlandet. Svenska Dagbladet hade den alarmistiska rubriken »Skall Sverige öppnas för flyktingströmmen från Centraleuropa?«. Tidningen ansåg att Engzells deklaration var ägnad att provocera, eftersom flyende judar inte kunde huseras i Sverige, där välfärden för »våra egna medborgare« måste sättas i första rummet.
Svenska Dagbladets skräck var överdriven. Inga horder av flyende judar skulle välla in i Sverige och förstöra livet för svenskarna. »Särskilt generösa förslag tänkte inte Engzell komma med«, skriver författaren Ola Larsmo. Konferensen i Evian blev ett fiasko. Någon europeisk lösning angående flyktingarna blev inte verklighet. Tvärtom, anmärker Karlsson:
»Alla de deltagande länderna uttryckte stor sympati med de förföljda judarna, men förklarade samtidigt att de inte kunde ta emot fler flyktingar. Skälen var främst ekonomiska och sociala hänsyn samt risk för ökad arbetslöshet. Det fanns också en rädsla för att en judisk flyktingström skulle skapa ökad antisemitism och ›ett judeproblem‹ i det egna landet.«
Händelserna från 1938 låter sig 2016 kopieras med kuslig exakthet inom europeisk politisk debatt. Återigen stänger Europas länder sina gränser – även Sverige – med samma argument. De flyende har att dö i Medelhavet och de små barnliken spolas upp på stränderna, medan världens rikaste länder övertygar sig själva om att humanism i rådande situation är oacceptabelt dyrt. Hur kan detta tolkas ideologiskt?
Jag får återkommande frågan om den nya svenska migrationspolitiken utgör fascism. Detta utifrån att Sveriges ultranationalistiska parti i riksdagen – Sverigedemokraterna – är att betrakta som fascistiskt. Svaret är naturligtvis nej – de traditionella demokratiska partierna har inte blivit fascister.
De europeiska partier som 1938 hindrade förföljda judar från att korsa det egna landets gränser var (oftast) inte heller fascistoida. Däremot utgjorde antisemitismen ett överallt förekommande »bakgrundsbrus«, enligt historikern Karin Kvist Geverts. Poängen är att rasism inte alltid är samma sak som fascism, vilket kan vara besvärligt att förstå eftersom dessa bägge politiska ideologier oftast överlappar varandra.
Dagens europeiska flyktingpolitik skulle jag i stället kalla för populistisk. Men det är inget försvar av den flyktingfientliga politiken. Tvärtom är gränsmurarnas flyktingsyn fullkomligt förkastlig, ur moralisk hänsyn. Den är cynisk, människofientlig och bygger på tanken att rasismens problemformulering är riktig.
Framför allt reagerar jag på ett nutida argument, som även upprepades ständigt år 1938, nämligen att allt för många flyktingar riskerar att skapa rasism i Sverige. På 1930-talet hette det att alltför många judar skulle skapa antisemitism – i dag att alltför många flyktingar »gynnar Sverigedemokraterna« och ökar rasismen. Det finns emellertid magert stöd för denna åsikt inom forskningen.
Det var inte på grund av alltför många judar som antisemitismen florerade i Europa under 1930-talet. Generellt gäller att antalet mottagna flyktingar står i motsatt proportion till nationell rasism, visar flera studier. En mer korrekt syn på verkligheten är, att ju fler flyktingar Sverige tar emot, desto mindre rasism och SD-sympatier.
Hur gick det då med UD:s rättschef Gösta Engzell efter Eviankonferensen 1938? År 1941 startade Förintelsen och de judar som inte kunnat fly mördades – på grund av de euroepiska ländernas politik tre år tidigare. År 1942 övergick Engzell och hans medarbetare på UD från att känna till Förintelsen till att förstå densamma. De vaknade ur sitt moraliska vacuum och agerade istället för att rädda judar.
Men det var för sent för Europa. Denna historiens läxa fick sedan stort inflytande under efterkrigstiden. Världen skämdes. Med rätta.
I dag vet vi hur lång tid det tar för oss att glömma våra mest dyrköpta erfarenheter. Mellan oss och Eviankonferensen ryms 78 år – ett genomsnittligt människoliv. Och man behöver alltså inte vara fascist eller ens rasist för att kunna blunda när medmänniskor drunknar. Det räcker med att förtränga allt som stavas medmänsklighet, till förmån för cynisk egoism. Det är så mörkret fungerar.
Henrik Arnstad
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
