Den överenskommelse som det nu triumferande viftas med från EU:s diskussioner med den turkiska diktaturen kommer lika lite som Chamberlains papper 1938 att skapa fred i vår tid.
Kan demokratier framgångsrikt förhandla med diktaturer? Historien ger inga belägg för det.
Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain klev 1938 av ett flygplan från München, viftade med ett papper med vad han kommit överens med Hitler om, och uttalade de berömda orden att han åstadkommit peace for our time.
Den tyske diktatorn fick en bit av Tjeckoslovakien mot löfte om att inte vilja erövra andra länder, men mindre än ett år senare visade sig pappret värdelöst.
Realpolitik, det vill säga att man kan vara tvungen att förhandla med djävulen, är ibland oundvikligt. Men det som händer just nu har av Timothy Garton Ash beskrivits som überrealpolitik.
Med det menar han att det helt enkelt inte är en realistisk realpolitik att som Tysklands förbundskansler Angela Merkel både tro sig kunna få Putin i Ryssland att medverka till fred i Syrien och samtidigt övertala Erdogan i Turkiet att följa internationell flyktingrätt.
Pappret som det nu triumferande viftas med från EU:s diskussioner med den turkiska diktaturen kommer därför lika lite som Chamberlains papper att skapa fred i vår tid.
Det är ett kontraproduktivt avtal, eftersom den som tummar på mänskliga rättigheter och väl etablerade sociala värden riskerar att snabbt destabilisera Europa. Högerreaktionärerna i central-Europa får vatten på sin kvarn. Man hjälper också Islamska Statens strategi att uppmuntra anti-islamism, för att skapa instabilitet och att kunna rekrytera nya terrorister från ghettona i Västeuropas huvudstäder.
Är det strängt taget en flyktingkris vi ser? Med tanke på att nio av tio av världens 60 miljoner flyktingar hamnar någon annanstans än i Europa är det en berättigad fråga.
Det kan vara mer motiverat att se det som händer som främst en reaktion på sju år av stora sociala nedskärningar, som jämnat vägen för en våg av hejdlös högernationalism. Och där EU med Angela Merkel i spetsen inte bara uppmuntrat nedskärningarna, utan också legitimerat högerns läsart att problemet är flyktingarna.
Har man väl bestämt sig för att det är en flyktingkris och ingenting annat hamna man i bisarra situationer. Ingen vet hur man praktiskt ska genomföra att asylsökande i Grekland ska skickas tillbaka till Turkiet, mot att EU ska ta tillbaka motsvarande antal flyktingar från läger i Turkiet. Och om Ungern, Polen och Slovakien kommer att ta emot en enda asylsökande.
»En stor logistisk övning« kallade den svenske statsministern Stefan Löfven denna del av planen. Kan en svensk regering verkligen gå med på att människor inte betraktas som människor, utan som pusselbitar i ett läggspel?
Kompromisser är ofta nödvändiga. Men som den danske demokratiteoretikern Alf Ross en gång skrev är bara den framgångsrik med att kompromissa, som har en klar uppfattning vad han/hon vill.
Med ett Europa som vinglar runt utan tydliga mål och kan schackra med diktatorer, och en svensk statsminister som har principlösheten som ledstjärna kan vi hamna var som helst och utan att ha fått någon bra förklaring till varför det kunnat ske.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.