Lisa Gemmel. Foto: Linus Hallgren

När medmänniskor klarar av att inge varandra hopp även i de värsta av situationer, måste nu politikerna visa att de kan göra detsamma. 

Efter terrordåden i Paris skrev jag att politikerna måste ge oss möjlighet att se strimmor av rädsla genom hoppet, snarare än att känna glimtar av hopp genom rädslan. Det är lika relevant då som det är nu.

Vem ska politikerna egentligen inge med hopp?

De som utförde dåden i Paris och Bryssel var inte personer som kommit nyligen till Europa, utan personer som vuxit upp här. Det var även fallet med den man som sprängde sig själv och en bil i centrala Stockholm 2010.

För att förhindra terrordåd, är det ett måste att förhindra att människor radikaliseras. Radikaliseringen sker i deras närmiljö, genom familj, vänner och internet.

Skälen till varför människor väljer att gå med i fascistiska rörelser som IS, eller begå terroristdåd själva som Anders Behring Breivik, är många – utanförskap, strulig bakgrund, ensamhet, uppfostran för att nämna några. Radikalisering verkar dock oftast ha känslomässiga orsaker, snarare än ideologiska, enligt en promemoria från regeringskansliet. Några några push-faktorer för radikalisering upplevd utsatthet för förtryck, diskriminering och utanförskap.

För att förhindra radikalisering räcker det troligtvis inte med etablering och integration – det krävs en känsla av tillhörighet och en upplevd möjlighet att påverka samhället. Även känslan av att kunna ha flera identiteter samtidigt – svensk, muslim, fotbollsfantast och så vidare – är viktig.

Radikalisering har troligtvis lika många orsaker som det finns radikaliserade människor. Men jag tycker mig ändå se ett behov av att ge dessa människor ett hopp om en framtid i ett demokratiskt samhälle där de upplever sig ha en plats.

Och ofta finns det källor till hopp även i de värsta av situationer. Efter gårdagens terrordåd började medmänniskor i Bryssel att hjälpa varandra. Genom hashtaggarna #opehouse, #ikwilhelpen och #BrusselsLift erbjöd Bryssel-borna varandra bostad, skjuts och stöd mitt i krisen – strimmor av hopp i rädslan.

Nu är det upp till politikerna att bevisa att det kan göra detsamma.