Trots att konsten gör ett konkret och klargörande arbete i museerna osynliggörs den i museiutredningen. Den allmännytta som konsten utgör behöver få komma ännu fler till del, skriver Konstfrämjandet.
Maja Hagermans kritik av museiutredningen var välkommen. Att utredningen definierar museum utifrån utställningsverksamhet i stället för samlingar och kunskapsproduktion är en förskjutning som förtjänar en fördjupad diskussion. En lika allvarlig brist i utredningen är dock förståelsen av samtidens konst.
Museiutredningens omslag visar Moderna museets utställning Rörelse i konsten. Det är ett fint exempel på konstens innovationsförmåga: en katalysator som öppnar upp tankar om vad ett museum kan vara 1961. Omslaget är tyvärr det enda exemplet som lyfter konstens innovationspotential och konstfältet är uppenbart utredningens blinda fläck.
I sitt försvar för institutionernas samlingar använder Hagermans exemplet The White House. Fem konstnärer kommer in och ifrågasätter samlingarna, aktualiserar dessa och skapar en mångfald historier. Nyckelorden är öppenhet hos institutionen, gemensam sakkunskap samt ett hårt och envist arbete för att konsten ska verka och få effekt.
Det finns gott om exempel på hur kulturhistoriska museer använder konsten för att syresätta sin verksamhet. Konsten kommer in, kommenterar samlingar och ger nya perspektiv på verksamheten. Men trots att konsten gör ett konkret och klargörande arbete i museerna osynliggörs den i museiutredningen.
Folkrörelsernas Konstfrämjande bildades ur ett behov av sakkunskap. Medlemmarnas övertygelse om folkbildningens och konstens betydelse i ett demokratiskt samhälle stämmer också väl överens med den senare kulturpolitiken.
Konstfrämjandet har nu samarbetat med Riksutställningar i 50 år som i sin instruktion från Kulturdepartementet ska prioritera den samtida konstens utveckling och spridning i landet. Men de senaste åren har vi har med stigande oro sett hur Riksutställningars samtidskonstuppdrag degraderats. Nu föreslår museiutredningen en nedläggning av Riksutställningar, men ingenstans nämns hur deras samtidskonstuppdrag ska förvaltas framöver.
Tyvärr utgör konsten den blinda fläcken även för den parallella utredningen Gestaltad livsmiljö. Där avhandlas konsten med en kort faktaruta om hur enprocents-regeln fungerar. Med den ambitiösa titeln och återkommande »holistiskta perspektiv« i innehållet ekar det tomt att inte ens nämna det konstnärliga tänkandet som källan till allt seende och kritiskt tänkande i form, arkitektur, samhällsutveckling.
Konst är sättet att tänka OM samhället. Att den möjligheten marginaliseras till utsmyckning 2016 är allvarligt. Med så stora utmaningar som samhället har måste vi alla höja vårt medvetande. Det konstnärliga kreativa tänkandet är en djupt mänsklig metod att få fatt i världen och att påverka den. Alla har rätt till ett djupare möte med konsten, samtidigt som vi också har en skyldighet att se och gestalta omgivningen med ett större medvetande.
I förordet till rapporten Inga undantag beskriver Stefan Jonsson, professor i samhälls- och välfärdsstudier, landets konsthallar som »spanare efter alternativa samhällen, laboratorier för nya sätt att leva och sambandscentraler för de lokala krafter och globala makter som påverkar hur vi bor, arbetar, känner och lever.« Parallellt med kommunala och privata initiativ har en rörelse av självorganiserade konstnärliga initiativ etablerat sig på mindre orter runtom i landet. Genom att konstnärer själv organiserar sig, tar de den professionella samtidskonsten till mindre orter där ingen annan samtidskonst finns, ofta i deltagarbaserade projekt och ett genuint intresse för platsen där de verkar.
Samtidigt utövas och definieras samtidskonsten av privilegierade gruppers erfarenheter och perspektiv. Studenter med utlandsfödda föräldrar är kraftigt underrepresenterade på landets konsthögskolor, endast psykologutbildningar och lantbruksuniversitet har färre studenter med utländsk bakgrund. Den till stor del offentligt finansierade samtidskonstscenen domineras av personer med bakgrund i medel- och överklassen.
Den allmännytta som konsten utgör behöver få komma ännu fler till del och genom ett nationellt samtidskonstuppdrag kan spridningen och demokratiseringen av konsten säkras. Målet finns redan i kulturpolitiken, men vem tar ansvar för att det uppnås?
Berit Högman, ordförande, Konstfrämjandet
Monica Fundin Pourshahidi, vice ordförande, Konstfrämjandet
Per Hasselberg, verksamhetsledare, Konstfrämjandet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
