De olika islamistiska rörelserna – demokratiska såväl som totalitära – ligger inbäddade i konservatismens starka vindar.
Förklaringarna varför unga män blir revolutionära islamister är många.
Det finns en utbredd förkärlek till olika psykosociala samband med nyckelord som segregerade, utslagna, manipulerade och identitetslösa. De flesta är märkligt avpolitiserade.
Är det verkligen så svårt att förstå att unga människor dras till IS av samma orsaker som tidigare generationer anslutit sig till olika samhällsomstörtande rörelser? Våldet, hierarkin, övertygelsen, den manliga gemenskapen – har vi inte sett det förut?
Revolutionen har alltid haft karisma.
I sin senaste bok, Terreur dans l’Hexagone, försöker den kända islamologen Gilles Kepel spåra den militanta franska jihadismens framväxt. Hans berättelse är inte en om urspårade psykiska tillstånd, utan en om politik och samhälle.
Han påminner om en nästan glömd proteströrelse hösten 1983 när en ung generation antirasistiska franska araber trädde fram. Men som trots uppmärksamhet aldrig fick gehör för politiska reformer. Det vita etablissemanget nickade välvilligt, men gjorde inget.
När de våldsamma upploppen därför svepte fram 22 år senare (2005) blev det islamismen, i alla dess olika varianter, som lockade de unga. I den kristalliserades en ny politisk medvetenhet som blev en stor vändpunkt. Så småningom lösgjorde sig de revolutionära, och totalitära, fraktionerna. Kepels berättelse är både enkel och globalt komplicerad, men mest av allt är den välbekant.
Det svåra är kanske erkännandet att revolutionärerna – och terroristerna – inte i huvudsak är offer för omständigheter, utan i stor utsträckning drivna av politisk övertygelse.
I Jenny Erpenbecks senaste roman Natt för gott förklarar en ung kommunist på 1930-talet att »ungdomen [ … ] var inte till för att plottras bort på de gamlas misstag utan till för att slösande satsa på en ny värld vars like världen aldrig skådat.« I dag upprepas antagligen samma ord i Molenbeek och St Denis.
Men den här gången slår revolutionärerna till från höger. Över hela Europa dras människor till olika slags radikalt konservativa partier och rörelser, några uppenbart antidemokratiska. För några veckor sedan vann till exempel uniformerade nazister stora framgångar i de slovakiska valen.
De olika islamistiska rörelserna – från de demokratiska till de totalitära – ligger inbäddade i konservatismens starka vindar och fick sina genombrott i Europa ungefär samtidigt som den rasistiska högern i Frankrike, Nederländerna, Danmark och andra länder.
Den revolutionära islamismens styrka vilar på ideologiska övertygelser och passioner – inte på radikaliserade vrak. Det hjälper att erkänna det om den ska kunna besegras politiskt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
