När hierarkin mellan oss som har rätt att vara här och dem som ständigt måste förtjäna den rätten obemärkt flyttat in i statsministerns huvud, vet man att rasismen har blivit normal.
Förra veckan var veckan då politikerna och journalisterna åkte till Forserum. Trakasserierna som det småländska samhällets somalier utsattes för, allt medan det lokala etablissemanget bagatelliserade och tittade åt ett annat håll, blev årets studiebesök för den offentliga antirasismen. Men vad kan vi verkligen lära oss av Forserum?
Knappast att peka finger och väsa usch och fy. Visst är det enkelt och smidigt när rasismen bara visar sig någon annanstans. Men intoleransen finns inte bara på landsbygden, utan även i samhällets maktcentrum. Granskar man den debatt som förts om invandring och integration de senaste åren finner man att den påfallande ofta har förts efter rasistiska linjer. Inte så att alla uttryck sig som sverigedemokrater, därtill är de etablerade politikerna alltför slipade – utom när de twittrar. Nej, den dolda rasismen tar sig mer försåtliga uttryck.
Oftast handlar det om att ställa krav på invandrare som man aldrig skulle ha ställt på infödda svenskar. Som när Moderaternas partistämma 2009 antog ”svenskkontrakt” som politiskt krav, och fick stöd av integrationsministern Nyamko Sabuni (FP). Nyanlända invandrare ska förbinda sig att följa ”grundläggande värderingar”, som jämställdhet mellan könen och rätten att själv välja sin partner. Men varför bara invandrare? Kan Moderaterna gå i god för att alla svenskar delar dessa värderingar? Även de svenskar som skriver kommentarer på internet?
Eller som Malmös starke man Ilmar Reepalu (S), som föreslog temporära medborgarskap för invandrare – så att man kunde ta ifrån dem medborgarskapet och utvisa dem om de begick brott. Att förslaget bröt mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och troligen även svensk grundlag hindrade inte Socialdemokraternas rättspolitiske talesman Morgan Johansson från att tycka att det var ”värt ett försök”.
Det här sättet att göra skillnad på folk och folk borde vara helt väsensfrämmande för politikerna. Det borde sitta i deras ryggrad att avvisa varje tanke i den riktningen. Men tvärtom tycks det allt svårare för dem att stå emot. Till och med en övertygad antirasist som Fredrik Reinfeldt kan påstå att Sverige har en mycket låg arbetslöshet ”om man tittar på etniska svenskar mitt i livet” – och utan att mena det råka antyda att det inte är något större samhällsproblem om svartskallarna är arbetslösa. När hierarkin mellan oss som har rätt att vara här och dem som ständigt måste förtjäna den rätten, obemärkt flyttat in i statsministerns huvud, vet man att rasismen har blivit normal.
Ju fler dessa utspel och förslag blir, ju vanligare det blir att ge invandrarna skulden för segregationen, desto mer accepterat kommer det bli att göra skillnad på oss och dem. Resultatet blir en ökad känsla av utanförskap hos dem som drabbas av rasism, och en känsla av moraliskt stöd och uppmuntran hos dem som begår rasistiska handlingar.
Det är en livsfarlig utveckling. Som historien har visat gång på gång, finns det inga gränser för hur långt normaliseringen kan gå när den väl fått fäste. Den är ett sluttande plan vars slutpunkt är avgrunden, och det är politikernas ansvar att få stopp på den så tidigt som möjligt.
Det är den verkliga läxan från Forserum.
Marcus Priftis är författare till boken “Främling, vad döljer du för mig?”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
