Miljöpartiet har hamnat i sitt första stora och allvarliga drev. Drev är alltid självförvållade. Och inte helt rättvisa.
Mehmet Kaplans avgång markerade inte slutet på krisen för Miljöpartiet. Middagen med högerextrema personer var inte heller huvudsaken. Men vad är egentligen krisens kärna? Att en kandidat till Miljöpartiets partistyrelse vägrade att ta kvinnor i hand?
Nu bör vi inte instifta någon lag som föreskriver att medborgarna ska hälsa med händerna. Däremot är det olämpligt om ett statsråd eller en ledande politisk företrädare behandlar människor olika på grund av kön. Här någonstans finns den underliggande konflikten. Många anar en konservativ rekyl. Särskilt i ett parti som omfamnat genusperspektivet och liberala livsstilsvärden.
Drev uppstår när något skaver. Vilket det säkert gjort även om en konservativ präst från Pingstkyrkan hade kandiderat till Miljöpartiets styrelse.
Oron och oredan i Miljöpartiet är inget nytt. Maggie Strömberg berättar i »Vi blev som dom andra: Miljöpartiets väg till makten« om ett slags permanent inre turbulens. Efter ett och halvt år i regeringen och en hel del smärtsamma kompromisser kommer Kaplankrisen olämpligt.
Krishanteringen har varit under all kritik och språkrören ifrågasätts nu internt. Om bara några veckor håller Miljöpartiet kongress. Åsa Romson och Gustav Fridolin föreslog i går att valet av språkrör »öppnas upp« för att möta kritiken. De vill båda sitta kvar. Men alternativet att Miljöpartiet lämnar regeringen kan nog inte helt avskrivas.
Kaplankrisen blottlägger några viktiga dilemman. De politiska partierna har tappat medlemmar. Tiden från medlemskap till förtroendevalda uppdrag har blivit kortare. Särskilt i Miljöpartiet som valt en modell där anställda och förtroendevalda inte ska sitta för länge för att undvika professionalisering. Hellre glada amatörer än politikerbroilers har varit något av partiets devis. Men partier mår bra av ett visst mått av professionalisering. Det visar om inte annat de senaste händelserna i Miljöpartiet.
Kaplan är inte odemokratisk eller antisemitisk. Däremot har han visat dåligt omdöme vad gäller en rad uttalanden och i sitt politiska umgänge. Här kommer en spänning om skärningspunkten mellan religion och politik upp till ytan.
I delar av den muslimska världen och bland vissa muslimer i Sverige förekommer en kritik mot judar och mot Israel som vetter mot antisemitism. Lösningen är inte att stänga ute stora medborgargrupper. Men i den här terrängen måste en ledande politiker vara tydlig och konsekvent. Inte förringa, se mellan fingrarna eller relativisera.
På den andra kanten dyker Jan Björklund upp som en liberal moralisk polis och talar om kampen om »värderingarna«. Samtidigt har han som skolminister (tillsammans med de flesta andra politiker) försvarat religiösa friskolor av såväl kristet som muslimskt slag. Det är inte vackra ord om värderingar, utan lagar och institutioner som i det långa loppet främjar integration, jämlikhet och lika behandling.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
