Hannah Arendts Totalitarismens ursprung är kusligt aktuell. Paralleller går att inte bara att dra till flyktingar situation i Europa och klimatpolitiken, utan även till moderna högerpopulisters framgångar.
Som politisk filosof önskade Hannah Arendt att hennes slutsatser om historiska övergrepp inte skulle användas för »härleda det nya från det gamla«.
Trots detta är den enskilt största behållningen av Totalitarismens ursprung en läsning där Arendts tankar, bilder och referenser får fungera som en mittpunkt varifrån trådar går både bakåt, till tiden före sekelskiftet 1800–1900, och framåt till det som sker i vår tid och vår närhet.
Totalitarismens ursprung utkom 1951, nästan 20 år efter att Hannah Arendt själv lämnat Tyskland när hon ställdes inför den antisemitism och samhällsutveckling som utmynnade i massutrotning och andra världskriget. Boken omarbetades, uppdaterades och reviderades flera gånger under 1960-talet och studerar antisemitismen, imperialismen och totalitära rörelsers strävan mot oinskränkt herravälde över allt och alla.
I dag finns dock ingen rörelse som fullt ut tar sig igenom det mycket trånga nålsöga som Arendt sätter upp för totalitarism. Frågan är om begreppet enligt denna definition ens är relevant. Kriterierna är så många och så exakta att i princip bara Hitler och Stalin klarar testet.
ISIL/Daesh närmar sig dock Arendts formel. Med deras syn på både sina offer och i någon mån sig själva som »överflödiga« och med deras fokus på offervilja, heder, trohet och expansion över århundraden finns fog för att se dem som just en sådan rörelse Hannah Arendt hade beskrivit som totalitär.
De bärs också fram av den hänsynslösa Hitlerlika övertygelsen om att »det som är bra för [oss] är rätt«.
Men parallellerna till det nutida Europa är också åtskilliga, inte minst i den allt mer nihilistiska synen på just »rätt« och rättigheter. Här, i EU, saknas allt oftare resistens mot det Arendt beskriver som »frestelsen att identifiera pöbeln med folket«, där man lyssnar på en förhållande vis liten men uppretad mobb och förväxlar den med majoriteten och den faktiska folkviljan.
Viljan är större att representera ett intresse snarare än att upprätthålla en lojalitet med »rättvisa«. Arendt menar att de mänskliga rättigheterna inte har en chans så länge ingen instans kan hävda, genomdriva och upprätthålla dem, vilket skiljer dem från nationalstaters lagstiftning som därför tillåts trumfa grundläggande mänskliga rättigheter, oavsett till vilket mänskligt pris.
Med absolut aktualitet i relation till flyktingarna i Europa beskriver hon motsägelsen mellan deklarationer om mänskliga rättigheter och kravet på nationell suveränitet. Arendt konstaterar att det första världskriget lämnade efter sig migranter i samma bottenlöst hopplösa situation som dagens flyktingar i Europa. De är »inte välkomna någonstans« och att rädda dem tycks politiskt omöjligt: »Ingenting som gjordes, oavsett hur dumt det var och hur många som insåg och förutsade konsekvenserna, kunde göras ogjort eller förhindras.« Det hade kunnat skrivas varje dag om Lesbos, om Idomeni och om europeiskt ledarskap. Redan innan krigsförklaringen 1914 hade »allvarliga destabiliserande konsekvenser krossat det europeiska systemets fasad«. Det är naturligtvis ingen profetia om framtiden, men att vi inte lär av våra misstag eller av historien kan man våga sig på att antyda.
Med klimatpolitiskt intresse och Naomi Kleins Det här förändrar allt färskt i minnet hittas självklara beröringspunkter också i synen på den koloniala imperialismens jakt på expansion för expansionens skull. Det finns paralleller mellan tron på evig expansion/tillväxt för att »rädda borgerskapet från konsekvenserna av orättvis fördelning« och Kleins kritik mot den moderna kapitalismens ohållbara »extraktivism« (en dominansbaserad evigt tagande relation till uppenbart ändliga naturresurser). Lika självklart idiotisk som den imperialistiska tanken om permanent expansion är, lika idiotisk kommer den eviga extraktivismen att framstå med någon typ av facit i hand.
Hannah Arendts kanske mest kända verk, Den banala ondskan, är i dag populär i tolkningar av den amerikanska valrörelsens stora succéman, Donald Trump. Men också här, i Totalitarismens ursprung, är det kanske just i iskalla insikter kring livsfarliga politiska ledare som Arendt är mest drabbande. Hela kapitlet »Parti och rörelse« är nödvändig läsning för den som vill förstå mer om moderna högerpopulisters framgångar och farlighet, vare sig de heter Le Pen, Åkesson eller Trump.
Det faktum att Donald Trump framstår som en pajas, fascinerar snarare än övertygar, ljuger utan att någonsin backa från lögnerna och lovar saker vi påstår är omöjliga, förenar honom med några av de farligaste ledarna i historien.
För att tala med Arendt: Att Donald Trump lovar att bygga en mur mot Mexiko och att Mexiko ska betala den ska inte tolkas som tjolahoppsan, utan som ett löfte han kommer att uppfylla med våld.
För att tala med Arendt: Att Trump lovar att stoppa muslimer från att komma till USA ska inte ses som lögnaktig och ytlig populism i strid med konstitutionen, utan som löftet om att inte bara hindra muslimer från att komma in genom tullen, utan också att frånta USA:s muslimer deras medborgarskap.
USA har, även under vänsterns favoritpresident Barack Obama, rena »kill lists« på individer som ska likvideras utomrättsligt, och en egen övervakningsapparat som vida överträffar vad Arendt kallade total på sin tid. Addera en Donald Trump vid makten så måste vi åtminstone ställa oss frågan om det inte är en utveckling mot det totalitära vi kommer att få.
Eric Rosén är chefredaktör för Politism
Detta är en text publicerad i Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Prenumerera här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
