Vacklande rättssäkerhet för tvångsomhändertagna barn

Efter att ha utretts av en krisande socialtjänst är barnen som utreds för tvångsomhändertagande utlämnade till offentliga biträden med otillräckliga resurser – och ett rättsväsende som oftare sväljer socialtjänstens bedömning än ifrågasätter den.

När ett barn tvångsomhändertas använder samhället en av sina yttersta befogenheter att ingripa i privatlivet. Processen är omfattande och bestäms av lagar och riktlinjer i varje steg. Trots detta är de utredningar som ligger till grund för besluten om tvångsomhändertagande många gånger bristfälliga.

Socialtjänsten har larmat om att de inte kan garantera rättssäkerheten för de barn som de omhändertar. På grund av den höga arbetsbelastningen sätts ofta unga socialsekreterare som kommer direkt från skolbänken på utredningsarbetet. Ensamma och med begränsade resurser ska de avgöra om barnet ska skiljas från sin familj.

Och det är inte bara inom utredningsarbetet som rättssäkerheten för tvångsomhändertagna barn vacklar.

När förvaltningsrätten ska fatta beslut om huruvida ett barn ska omhändertas tilldelas barnet ett offentligt biträde. Om barnet är under 15 år blir det offentliga biträdet också barnets ställföreträdare – och har därmed uppgiften att själv bedöma och företräda »barnets bästa«.

Men liksom för socialsekreterarna anvisas denna uppgift ofta till unga och oerfarna jurister, som har alldeles för knapp tid för att sätta sig in i ärendet. Det berättar Ghita Hadding Wiberg, advokat som arbetat med LVU-mål i över tjugo år.

– Det är väldigt olämpligt, det krävs erfarenhet för att göra en självständig bedömning och inte bara gå på socialtjänstens linje. De kommer dessutom in väldigt sent i processen och det finns inga krav på att de här, ofta nyexaminerade, juristerna ska ha kunskap om barns behov, säger Ghita Hadding Wiberg.

Trots detta får det offentliga biträdet inte ersättning för fler timmar än vad en normalskicklig advokat kan antas behöva för uppdraget, vilket också innebär att de får nedskärningar i sina kostnadsräkningar om de lägger för många timmar på fallet.

Hur många timmar per ärende som de offentliga biträdena faktiskt lägger ned på just LVU-mål finns det ingen statistik över. Däremot kan man se att snittdebiteringen för offentliga biträden i alla typer av mål under 2015 var 4,86 timmar, enligt Domstolsverket.

Det offentliga biträdet har alltså bara ett fåtal timmar på sig att förstå barnet och familjens situation, skaffa sig en självständig uppfattning och därefter argumentera för barnets sak.

– Jämför det med de resurser som en myndighet som socialtjänsten har, som arbetat med ärendet i månader. Det är en väldig obalans, säger Ghita Hadding Wiberg.

 Anna Hollander är professor i rättsvetenskap med inriktning mot socialt arbete. Hon säger att det finns ytterligare en problematik när det gäller de offentliga biträdena.

– De är i klorna på förvaltningsdomstolen, eftersom det är den som har utsett dem och betalar deras lön. De befinner sig i beroendeställning, säger hon.

Och även Titti Mattsson, professor i offentlig  rätt som forskat inom barnrätt, pekar på de  offentliga biträdenas begränsade möjligheter  att argumentera för en bild som motsäger den  som socialtjänsten ger.

– Socialtjänsten, föräldrarna och barnet ska alla vara likställda parter i de här målen, men det är bara en chimär. De offentliga biträden som företräder föräldrar och barn har ju ingen möjlighet att göra någon egen utredning på denna begränsade arbetstid, i stället måste de förhålla sig till socialtjänstens utredning och försöka hitta fel i denna, säger hon och fortsätter:

– Men att socialtjänstens utredningar i bland är bristfälliga beror inte på någon illvilja från deras sida. Socionomerna som driver utredningarna är utmärkt folk, problemet är att de inte har tillräckliga resurser för att göra det omfattande arbete som krävs alla gånger.

Någon som inte oroar sig över rättssäkerheten för de barn och föräldrar som berörs av tvångsomhändertaganden i dag är Dag Stegeland. Han är Kammarrättspresident i Göteborg och har själv varit domare i många överklagandemål rörande LVU.

– Generellt så finns tillräckliga instrument i dag för att garantera den enskildes rättssäkerhet. Barnen och föräldrarna får egna advokater som företräder deras sak och domstolarna har också själva en utredningsskyldighet, de är alltså skyldiga att se till att ärendet utretts på ett tillräckligt sätt och även skyldiga att ställa kompletterande frågor om det krävs, säger han och fortsätter:

– Visst kan det finnas brister i socialtjänstens utredning, men då finns också alla möjligheter att ifrågasätta just det och begära kompletteringar.

Men enligt LVU-advokat Ghita Hadding Wiberg såväl som professor Anna Hollander, som forskat kring LVU-mål, är det väldigt sällan som domstolarna ifrågasätter socialtjänstens bedömningar.

– Det är ovanligt att man begär kompletterande material. Det är överhuvudtaget en asymmetrisk relation mellan socialtjänsten och familjerna ur ett rättsperspektiv. Trots att det är en tvåpartsprocess så granskar domstolarna bara den ena parten, alltså föräldrarnas eller barnets beteende. Man granskar inte om socialtjänstens insatser varit lämpliga och om myndigheten verkligen gjort allt för att undvika ett tvångsomhändertagande, säger Anna Hollander.

Det som särskilt utmärker LVU-målen från andra typer av mål är det höga antalet bifallande domar – domstolarna beviljar nästan alltid tvångsomhändertagande av barn. I mellan 80 och 90 procent av fallen får socialnämnden rätt att omhänderta barnet. Och när det kommer till de mål där föräldrar överklagar beslutet, har endast 9 procent av domarna ändrats under 2015.

Förklaringarna till detta skiljer sig åt. Enligt Dag Stegeland kan en anledning vara att socialtjänsten är så pass ansträngd att den tvingas prioritera de mest allvarliga fallen – vilket gör att den endast ansöker om tvångsomhändertagande när det verkligen behövs, »möjligen i för få fall«.

Men den förklaringen avfärdas av advokat Ghita Hadding Wiberg.

Hon menar att rättsväsendet är helt utelämnat till att lita på de ofta nyutexaminerade socialsekreterarnas bedömning, då deras utredning utgör hela beslutsunderlaget. Särskilt riskabelt blir detta då det till skillnad från i brottmål inte krävs konkreta bevis för att styrka att ett barn exempelvis blivit misskött, säger hon.

 – Min bedömning är att domstolarna sväljer socialtjänstens  utredningar alldeles för lätt och tar för givet att de är korrekta. De  behöver vara mycket mer kritiska. Jag anser att allt för många barn omhändertas i dag mot vad som egentligen skulle behövas, säger Ghita Hadding Wiberg.

 Något som utmärker de familjer vars barn blir omhändertagna, är att de ofta är ekonomiskt utsatta. Många av föräldrarna saknar arbete och har socialbidrag. Även om det i sig inte motiverar ett tvångsomhändertagande så kan det spela in, enligt Anna Hollander. Hon tycker att kommunerna i dag inte gör tillräckligt för att stötta familjerna ekonomiskt, vilket i flera fall skulle kunna lösa några av de problem som pekas ut som »brister i omsorgen« i socialtjänstens utredningar.

– Det blir allt mer krav på att barnen ska delta i fritidsaktiviteter, skickas med matsäckar och liknande. När man tittar på de familjer som berörs och deras ekonomiska situation så undrar man hur i all sin dar de ska kunna uppfylla de allt hårdare krav som ställs för att betraktas som en god förälder?

 Så går processen kring ett tvångsomhändertagande till:

• Socialtjänsten startar en utredning om ett barns situation efter att familjen antingen själva sökt hjälp (mindre vanligt) eller att socialtjänsten fått en anmälan från exempelvis skola, dagispersonal eller andra närstående om att barnet på något sätt far illa (mer vanligt).

• Under utredningen ska socialtjänsten utreda barnets situation och föräldrarnas förmåga genom samtal med barnet, vårdnadshavare och referenspersoner. När det gäller barnet ser man över områden som barnets hälsa, känslo- och beteendemässiga utveckling, sociala uppträdande och förmåga att klara sig själv. När det gäller föräldrarna utreder man bland annat den grundläggande omsorgsförmågan, känslomässig tillgänglighet, stabilitet och gränssättning. Man ska även se över familjens nätverk, bakgrund, boende och ekonomi.

• Om socialtjänsten bedömer att barnet behöver omhändertas och placeras utanför hemmet ska detta i den mån det är möjligt ske på frivillig väg, alltså med föräldrarnas godkännande. Om det inte går lämnas utredningen över till socialnämnden för bedömning, som sedan ansöker om att omhänderta barnet med tvång med stöd i Lagen om vård av unga (LVU), hos förvaltningsrätten.

• Om förvaltningsrätten beslutar om ett tvångsomhändertagande har barnet och föräldrarna rätt att överklaga till kammarrätten.

• När barnet är placerat ska beslutet om tvångsomhändertagande omprövas var sjätte månad, för att se över om det fortfarande är nödvändigt med en tvångsplacering eller om vården kan upphöra.

Fakta:

• LVU omfattar barn och unga upp till 18 år. LVU kan även tillämpas i åldern 18-20 om orsaken är den unges egna beteende och annan vård inte är bättre lämpad.  

• Under 2014 tvångsomhändertogs 6 983 barn med stöd i LVU. Antalet barn som omhändertogs frivilligt, alltså med föräldrarnas godkännande, var 22 333. Denna statistik har för första gången uteslutit barn som saknar personnummer, vilket gör den svår att jämföra med tidigare år.

• Man kan dock se att antalet avgjorda mål om tvångsomhändertagande av barn har ökat med över 50 procent i förvaltningsrätterna mellan 2005-2014, enligt statistik som Nyhetsbyrån Siren tagit fram från Domstolsverket.

• Den vanligaste placeringsformen är familjehem, alltså ett enskilt hem som på uppdrag av socialnämnden tar emot barn för vård och fostran, och vars verksamhet inte bedrivs yrkesmässigt. Socialtjänsten är skyldig att utreda familjehemmen före en placering.

• Orsaken till tvångsomhändertagande är i cirka 70 procent av fallen att föräldrarna på något sätt brister i sin omsorgsförmåga, vilket exempelvis kan innebära fysiskt eller psykiskt våld, missbruksproblematik, sexuella övergrepp eller att de har en utvecklingsstörning.

• I cirka 25 procent av fallen är orsaken istället den unges eget beteende, vilket bland annat kan innebära missbruk, brottslighet, riskfyllt sexuellt beteende eller annat socialt nedbrytande beteende. I 5 procent av fallen är orsaken en kombination av föräldrarnas omsorgsbrist och den unges eget beteende.

Källa: Socialstyrelsen