Om staten ska äga företag måste det finnas samhälleliga skäl. Annars borde Vattenfall säljas.
Varför äger staten Vattenfall? En gång för länge var det ett mäktigt monopol med en tydlig uppgift: att bygga ut våra krafttillgångar och ge svenska folket och vår exportindustri konkurrenskraftiga elpriser.
Idag, efter de kortsiktiga gigantiska köpen av tysk brunkolsbrytning och vansinnesaffären med holländska Nuon, som hittills kostat 52 miljarder i avskrivningar, har Vattenfall hamnat inte bara i en ekonomisk kris utan också i en identitetskris.
Detta har synliggjorts inte minst av kalabaliken i Miljöpartiet inför utsikten att företaget ska sälja brunkolen i Tyskland. Det är ju knappast förenligt med en långsiktig klimatpolitik att den farliga brunkolsbrytningen ska få fortsätta, fast med nya ägare. Socialdemokrater och miljöpartister behöver bara ta några samtal med sina tyska partivänner för att inse det.
Diskussionen de senaste dagarna – till exempel i SVT Agenda i helgen – har handlat om hur de statliga ägardirektiven ska tolkas. Miljöpartiets språkrör upprepade där att dessa direktiv omöjliggör att regeringen stoppar försäljningen av den tyska brunkolsbrytningen.
Men det verkar mer vara en räddningsplanka för att klara partiets kritiska gräsrötter än sanningen. De senaste dagarna har nämligen ett antal professorer i bolagsstyrning försäkrat att några sådana hinder inte finns i ägardirektiven.
Dessa direktiv är avsiktligt töjbara. Dels säger de att Vattenfall ska uppträda »affärsmässigt«. Å andra sidan ska Vattenfall vara »ett av de bolag som leder utvecklingen mot miljömässigt hållbar energiproduktion«.
När den rödgröna regeringen bortser från den senare delen av direktiven är förklaringen enkel. Nu måste Vattenfall sanera sin ekonomi. Språkrören mumlade i Agenda att vi ska inte göra om Nuon-affären. De verkar inte känna till att det katastrofala Nuon-köpet var just följden av en svag statlig ägarstyrning, inte att politikerna lade sig i för mycket.
Beskedet att Vattenfall ska bortse från målet om en miljömässigt hållbar energiproduktion aktualiserar frågan om varför staten ska äga stora företag. Om politikerna inte ser att det finns några särskilda samhälleliga skäl för staten att äga ett företag som Vattenfall, borde det avyttras.
Men det finns förstås ett antal starka skäl för att behålla och att utveckla Vattenfall till ett framtidsföretag som satsar starkt och uthålligt på vindkraft och småskalig solenergi.
Men det förutsätter nya direktiv och en kraftfull statlig ägarstyrning, som inte tillåter den sortens testosteronstinna direktörer som gjorde misstagen med köpen av den tyska brunkolen och Nuon möjliga.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
