Black lives writer

En berättelse om hur rasism känns i kroppen, en redogörelse av Michael Browns obduktionsrapport och en 73 sidor lång dikt där »african american« bytts ut. Kira Josefsson uppmanar fler att läsa de amerikanska poeterna som undersöker ras och identitet.

År 1935, i en tid av stora sociala omvälvningar, skrev den radikala afroamerikanska poeten Langston Hughes ett öppet brev till andra svarta poeter: Klart du kan skriva om månen. »The moon’s still shining as poetically as ever, but all the stars on the flag are dull. (And the stripes, too.)« År 1966 skrev poeten och aktivisten Amiri Baraka, då fortfarande känd som LeRoi Jones, »Let there be no love poems written / Until love can exist freely and / Cleanly«, i dikten »Black Art«.

I december 2015, efter att en jury beslutat att den polisman som dödade tolvåriga Tamir Rice i Cleveland inte kommer att ställas inför rätta, skriver den unga svarta poeten Danez Smith: »it doesn’t feel like a time to write / when all my muses are begging / for their lives«.

Poesi och politik har länge stått sida vid sida i USA. Inte bara hämtar politisk retorik ofta inspiration från poesin, utan sociala rörelser har också ofta ackompanjerats av litterära rörelser, som 1930-talets Harlem Renaissance och 1960-talets Black Arts Movement.

I dag har Black Lives Matter, ett slags 2010-talets civilrättsrörelse, med hjälp av mobilkameror och sociala medier gjort det tydligt att landet är i långsam, intensiv kris. Och de många tillfällen under det gångna året då jag sett både poeter och publik – medlemmar i New York utropa varianter på »Jag visste inte att poesi var så här populärt« framför fullsatta hus eller utanför uppläsningar så packade att de inte rymmer en person till, har dikterna inte handlat om mångator på lugna vatten, utan om våld och självbilder, om ras och identitet.

En av de känsligaste uttolkarna av den här historiska tidpunkten är poeten Claudia Rankine, som under 2014 och 2015 syntes överallt med sin flerfaldigt prisbelönta, femte bok Citizen, an American Lyric. I en serie dikter som ofta liknar poetiska essäer beskriver Rankine hur rasism känns i kroppen.

Det börjar med en paus. Bokens huvudperson, skriven i du-form, stänger av alla skärmar, drar sig tillbaka, och minns: en vän som tilltalar henne med sin städerskas namn, trots att hon och vännen känt varandra i flera år. Städerskan är svart, precis som bokens huvudperson, så hon vet varför vännen gjorde det här misstaget, men hon säger ingenting. En annan vän kallar huvudpersonen »nappy-headed ho« när hon kommer för sent till deras träff. Ett skämt vännen inte kan upprepa när huvudpersonen frågar om hon verkligen hört rätt, samma fråga hon ställer sig när en kollega på universitetets litteraturinstitution säger att hans chef tvingat honom att anställa en svart person »trots att det finns så många bra författare i världen«.

Det finns ett ord för den här sortens händelser: mikroaggressioner. Men huvudpersonen namnger inte händelsen, eller känslan den skapar. Det sker så ofta och att konfrontera talaren ger huvudvärk, skapar en spricka i den sociala väven som då kanske inte längre skulle inrymma den fest hon och vännen är på väg till tillsammans. Skulle vänskapen finnas kvar om hon satte vännens uttalande i ett sammanhang? Rasism.

Vänskapsbanden är riktiga – men alla de här upprepade mikroaggressionerna ligger mellan dem och skaver, precis som det skaver att hon inte kan säga någonting: »Occasionally it is interesting to think about the outburst if you would just cry out—« Men att ignorera och sedan heroiskt svälja den här sortens verbala våld, som gör ont delvis för att det sliter på tilliten du känner till en person du är nära, det är vad som ger dig tillträde till kategorin som medborgare. »Yes, and this is how you are a citizen: Come on. Let it go. Move on.«

Kira Josefsson är skribent och översättare och bor i New York

Detta är ett utdrag av en text publicerad i #2 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.