Metoder som borde ha fått stanna kvar på 1900-talet används ännu i vår tid.
Ekots Daniel Velasco har gjort en drabbande granskning av barn- och ungdomsvården.
Psykiatrins historia är en på många sätt ljus berättelse. Samhällen som det svenska har trots allt gjort fantastiska framsteg i behandlingen av människor som drabbas av psykisk sjukdom.
I början av förra seklet spärrades människor med mentala sjukdomar in i burar, de låstes fast i tvångströjor och bältessängar. Burarna kunde så småningom ersättas av mediciner, men de var ofta tunga, passiviserande och gav svåra biverkningar. Först under de senaste decennierna har forskningen och vården utvecklat kombinationer av läkemedel och behandling som förvandlat vad som tidigare betraktades som obotliga, livslånga tillstånd till sjukdomar som kan behandlas och i många fall botas.
De stora tröstlösa institutionerna har nästan helt ersatts av öppenvård och människor kan leva liv som trots psykiska funktionsnedsättningar är mänskliga, värdiga liv.
Framstegen har gjorts lika mycket tack vare forskning som humanism. En övertygelse om varje människas okränkbara värde som burits av mentalskötare, vårdare, läkare och eldsjälar som psykiatriprofessorn Karl Grunewald.
Men mörkret finns kvar. Metoder och »behandlingar« som borde ha fått stanna kvar på 1900-talet används ännu i vår tid. En sådan metod är det som Statens institutionsstyrelse kallar »avskiljning«, alltså isoleringsceller.
Det är, enligt Barnombudsmannen, tydligt att isolering av barn och unga står i strid med Barnkonventionen och innebär ett brott mot Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Ändå finns isoleringscellerna kvar på institutioner där barn tvångsvårdas. Kala rum utan annan inredning än en galonmadrass. Tjocka ståldörrar. Och Ekots granskning visar att isoleringscellerna fortfarande används, även för barn. Förra året handlade det om 787 fall. Den yngsta som sattes i isoleringscell var bara nio år gammal.
Antalet beslut om isolering är färre än 2009, och tiden i isoleringscell är kortare. Men trots att den rekommenderade maxtiden för »avskiljningar« har kortats från 24 till 6 timmar finns det fall när 15-åringar hållits i isolering i både 16 och 18 timmar, i något fall i ett helt dygn. I tjugofyra timmar.
Även, som Daniel Velascos granskning visar, för helt banala situationer. Som när ett barn inte vill gå ner från studsmattan, eller ta upp något från golvet.
Isolering ska bara användas i extrema undantagsfall, när inga andra alternativ finns. Men när alternativet finns, så används det. När det inte finns, skapas andra, mer humana metoder och rutiner för att hantera svåra situationer. Vården blir bättre. Det är med isolering som med bältesläggning: det måste helt enkelt förbjudas.
Barn ska inte sättas i isoleringscell. Punkt slut.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.