Författaren David Graeber vill få oss att förstå att byråkrati är dumt och meningslöst. Men han gör det alldeles för lätt för sig.
Han håller ett halsbrytande högt tempo, Graeber. Tänkare och händelser virvlar förbi, en mening här om en teori där och så i samma tempo in i nästa. En tes tappas bort på vägen men texten travar muntert vidare i samma tempo. Jag fattar poängen. Det ska vara underhållande. Essäböcker behöver givetvis inte vara späckade med hänvisningar och referat. Men ändå.
Jag åldras betänkligt av att läsa David Graeber. Blir en gruffig gubbe med en lite för trång manchesterkavaj som mumlar för sig själv om det där stämmer faktiskt inte och det där är verkligen en feltolkning av Marx. Han gör det nämligen alldeles för lätt för sig. Han förbiser vissa historiska förlopp och traderar teser som är väldigt välbekanta men som han själv hävdar har glömts bort.
David Graeber är en av de intellektuella stjärnor som har tänts på senare tid. Boken Skuld blev hyllad precis överallt. Nu har han återkommit med boken Reglernas utopi, som i fyra essäer behandlar vår allt mer byråkratiserade samtid.
Graeber har på kort tid blivit mästare i en särskild genre som verkar bli allt mer populär. En slags avslöjandelitteratur. Det handlar om att a) påpeka elefanten i rummet, som ingen förutom författaren vågar prata om, b) förklara att elefanten är ett dumt påfund och borde försvinna. Klart! Något mer än så verkar inte behövas. Analysen utmynnar i att deklarera att någonting är enfaldigt och därför ingenting som människor bör syssla med.
I boken är det mycket tystnader och saker vi inte pratar om, för att vi inte vill eller vågar. Men så kommer som tur är David Graeber och förklarar hur landet ligger. Till skillnad från resten av världen som har vant sig vid den »byråkrati som genomsyrar varje aspekt av våra liv« är han den enda klarsynta. För att riktigt bevisa tystnaden har han i inledningen gjort en graf över hur ofta ordet byråkrati används i engelskspråkiga böcker. Det verkar vara avslöjandet som ska förstås som den verkliga bedriften. För mycket längre än så kommer vi inte.
Byråkrati är dumt och meningslöst. Förr i världen var blanketterna vackra med fina utsmyckningar, men nu är de fula, som om man »successivt har försökt rensa bort allt som är det minsta dunkelt eller avlägset symboliskt«. Problemet med att hela tiden vilja säga sanningar och avslöja makten är att det lätt blir konspiratoriskt.
En essä handlar om hur den tekniska utvecklingen har stannat av och nu för tiden mest syftar till att uppfinna saker som ska vara disciplinerande och höja arbetsmoralen. Hans exempel är att det fortfarande inte finns något botemedel mot cancer men däremot en massa psykofarmaka. Internet verkar han mest tycka är en uppfinning som ger nya sätt att fylla i blanketter. Att kapitalismen bromsar en viss typ av teknikutveckling finns det skäl att tro. Den teknik som inte går att profitera på stannar i idéstadiet. Men så har varit fallet under hela kapitalismens historia, det är ingenting unikt för den andra hälften av 1900-talet och framåt.
Det hade varit intressant med en djupare undersökning av hur teknikutveckling kräver administrativa strukturer, hur det ekonomiska systemet innebär en slags tröghet.
För Graeber står fantasin och kreativiteten i motsättning till byråkratin. En byråkrati definierar det möjliga och det rationella, den radikala måste se förbi dessa resonemang. Det är det lätt att hålla med om. Bakom varje mening om vad samhället har råd med och vad som är möjligt att göra finns en massa premisser grundade i maktrelationer. Denna underström i Graebers bok är verkligt spännande. Hur byråkratin framställer sig själv som neutral och värderingsfri. Att reglerna är till för att alla ska kunna behandlas lika. Men det innebär också att nyanser försvinner.
Byråkrati är uppbyggd på kategoriseringar och operationaliseringar. Att räkna och mäta mänskliga behov. Det är på så vis en översättningsprocess, där det mänskliga måste bli möjligt att beräkna för att kunna hanteras.
Vi lever i tider där vi är besatta av kvantiteter, där varje upplevelse och varje prestation ska kunna betygssättas med siffor. Men Graeber stannar vid att byråkratin förenklar. Det är synd. Det finns många resonemang som förtjänar fördjupning och att sättas i sammanhang.
Efter att ha läst boken har jag lärt mig att det är dumt att människor lägger en massa tid på att fylla i blanketter, att både staten och kapitalet är en del av problemet. Det känns inte värt det.
Jag vill inte veta att saker är absurda, märkliga och dumma. Jag vill inte förfasas och indigneras. Jag vill inte ha avslöjanden, jag vill ha analys.
Linn Spross är doktorand i ekonomisk historia och författare
Detta är en text publicerad i #2 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
