Dead mums don't cry

En kvinna ligger på sjukhus och väntar på ett kejsarsnitt. Hon blöder från underlivet och det är bråttom. Problemet är att sjukhuset – det bästa i landet – saknar såväl mediciner som det blod som krävs för att kunna utföra kejsarsnittet. Hennes släktingar har skickats ut på stan för att skaffa blod och medicin. De dröjer och barnet hinner dö. I sista stund kommer släktingarna tillbaka med en påse blod och läkemedel och kvinnan överlever.

Scenen syns i BBC-dokumentären "Dead mums don't cry" och utspelar sig i Tchad, där risken att dö i samband med en förlossning är en på elva och. I Sverige är den en på 10 000.

Delar av filmen visades på det riksdagsseminarium som ägnades åt mödradödlighet och bristen på agerande från EU-håll under måndagen. Filmens huvudperson, läkaren Grace Kodindo, har jobbat i 32 två år som förlossningsläkare och på plats i Stockholm påpekade hon det som är den bistraste av sanningar: alla förutsättningar – medicin, teknologi, preventiva metoder för att hindra oönskade graviditeter – finns sedan 1950-talet och kostar egentligen inte mer än en spottstyver. Det som saknas är politisk vilja.

Tchad är inget undantag. Världen över dör uppskattningsvis en halv miljon kvinnor om året i sviterna av förlossningar och graviditeter. 200 om dagen avlider till följd av osäkra, illegala aborter – och mörkertalen är stora. Detta trots att minskad mödradödlighet är ett av FN:s milleniemål.

Symptomatiskt nog var bara två EU-kandidater med en reell chans att ta sig in i parlamentet representerade i den efterföljande debatten: Vänsterpartiets Hanna Löfqvist och Moderaternas Christoffer Järkeborn. Socialdemokraterna, Centern och Kristdemokraterna skickade inte ens någon EU-kandidat, Miljöpartiets utlovade representant dök inte upp.

Frånvaron av toppkandidater under debatten i riksdagen visar med besvärande tydlighet hur viktigt – läs oviktigt – den politiska klassen verkar tycka det är att kvinnor världen över dör i epidemiska proportioner av att vara med barn.

Ofta sägs från politikerhåll att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter inte är en EU-fråga. Det stämmer inte. EU är till exempel världens största biståndsgivare och i dagsläget går tio procent av biståndet till projekt som främjar sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Problemet är att konservativa regeringar i Polen och Malta hindrar alla ansatser till sexualupplysning, preventivmedelsrådgivning och information om säkra lagliga aborter. De gör det av religiösa skäl och deras agerande har fått EU:s arbete med kvinnors rättigheter att kollapsa.

Här finns en chans för Fredrik Reindfeldt och regeringen att verkligen göra något viktigt av det kommande ordförandeskapet i EU. Dessvärre finns inget som tyder på att de kommer att ta den.