Eric Rosén kommenterar statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring.
På tisdagen läste så Fredrik Reinfeldt upp sin regeringsförklaring efter ett par veckors Sverigeturné där budgetnyheter presenterats i färdigtuggade småportioner av ”the big four”, som de skämtsamt kallats, även om ”the big one and his three small hangarounds” kanske skulle vara en mer träffande beskrivning.
I 2006 års regeringsförklaring angrep statsministern det som varit och lovade att det som komma skall blir något helt annat, något bättre. Sedan dess han det nästan varje år handlat om att vi klarar oss bättre än omvärlden och kan satsa när andra sparar. Retoriken har dock aldrig varit mer återkommande än i år när ordet ”investeringar” och meningen ”så investerar vi i Sverige” återkom oftare än Anders Borg hinner alibiskälla på banksektorn en vanlig dag. Finansmarknadsminister Peter Norman gäspade i kammaren och han var nog inte den enda som hade svårt att hålla koncentrationen. De flesta satsningarna har ju redan lanserats. Inte mycket var nytt.
En satsning på 1,5 miljarder kronor till rättsväsendet har inte nämnts tidigare och det kanske är lika bra för regeringen. Som Reinfeldt säger har man ”sedan 2006 genomfört den största satsningen på rättssystemet i modern tid”. Trots detta löser polisen inte fler brott, rättsväsendet tycks bli mindre snarare än mer effektivt. De hårdare straffen tycks inte avskräcka. De fler poliserna tycks inte hitta rätt. Satsningarna under sex år har varit ett fiasko.
Områden där Reinfeldt pratar med ett engagemang som känns genuint är i frågan om situationen i Syrien, om EU-medlemskapet och EU-utvidgningen och om mäns våld mot kvinnor. Dessa områden känns som något som genuint intresserar statsministern.
Regeringsförklaringen saknar dock trovärdighet i en rad frågor. Förutom ordet ”investeringar” var ordet ”sammanhållning” ett av de flitigast återkommande på tisdagen. Detta upprepades som ett mantra men blir enbart en läpparnas bekännelse när regeringen bedrivit en splittrande politik, med ökande klyftor och minskad jämlikhet under sex år. När Fredrik Reinfeldt säger att svenska skattebetalare slipper vakna med oro, till skillnad från i andra länder, är det onekligen många som inte känner igen sig. Stora grupper som inte har inkomst att betala skatt med känner att arbetslinjen slitit sönder deras tillvaro på precis samma sätt som i andra länder. Det sägs mycket i regeringsförklaringen om hur det ska bli lättare för utsatta och svaga grupper att ta sig in men det genomgående intrycket har varit att de svagare grupperna blivit större och mer utsatta.
När Fredrik Reinfeldt nämner klimatet vet vi att för litet har gjorts på området sedan regeringen tillträdde. Kanske är det också därför han hastar förbi avsnittet som vore det ointressant. 2006 sa han att det är en ”ödesfråga för Sverige och världen”. Det hade han rätt i och man kan önska att han tagit sig själv på orden i det fallet.
När statsministern säger att ”Sverige ska ha ett utbildningssystem av högsta klass” blir det nästan en provokation snarare än en ambitionsförklaring. Ingen tror på detta. Inget tyder på att regeringen Reinfeldt och utbildningsminister Björklund haft positiva effekter på utbildningssystemet i Sverige. Ingenting alls. Reformtakten har varit hög men nästan alla reformer har gett dåliga eller inga resultat. Även inom alliansen finns ett slags resignation inför skolans utveckling, en uppgivenhet, och här blir regeringsförklaringen bara en påminnelse om vad alliansen inte klarat att leverera.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
