Sedan "Europacupen för mästarlag" förvandlades till Uefa Champions League 1992 har mycket hänt. Fotboll har blivit en kapitalistisk dröm där varje säsong betyder rekord i övergångssummor, inte minst eftersom det numera är fritt fram att ha så många utländska proffs man vill i ett lag.
I vintras försökte till exempel Manchester Citys stenrike ägare, Dr Sulaiman Al-Fahim, köpa Kaká från Milan för 1,2 miljarder kronor, och de lag som åker ur Premier League förlorar 800 miljoner kronor bara på intäkter från reklam- och kabeltevekontrakt.
I princip alla fotbollsklubbar – även de mindre framgångsrika – bygger sina ekonomier på lånade pengar. Dyra spelare köps (och erhåller miljoner i lön varje månad) i hopp om att det ska generera framgångar – sportsliga på planen och ekonomiska utanför. På samma sätt jagar man rå talang i utvecklingsländer, för att förädla och sälja dyrt. Det är en ekvation som inte går ihop.
I höstas meddelade FA, det brittiska fotbollsförbundet, att lagen i Premiere League har skulder på 50 miljarder – och att den största delen av skuldmiljarderna finns hos storklubbarna Manchester United, Arsenal, Chelsea och Liverpool.
Även i Sverige har de flesta klubbar gjort på samma sätt: handlat för pengar de inte har och skrivit långa och dyra kontrakt med spelare som av olika anledningar inte blev de succéer klubbarna hoppats på. Hammarby ligger 20 miljoner kronor back, superettanklubben IFK Norrköping saknar sju miljoner och har lagt ut sitt klubbhus till försäljning.
Att Umeå IK sparkar kanslipersonal trots sina i sammanhanget ytterst modesta utgifter är bara en föraning om den katastrof stora delar av den näringslivsberoende idrotten kan komma att stå inför när dammet från den globala finanskrisen har lagt sig. Och precis som i övriga finansvärlden är det inte en alltför vågad gissning att de stora elefanterna kommer att klara sig betydligt bättre än sina fattiga kusiner.
Men det vackra spelet har en annan baksida också. I en värld där klyftorna mellan de riktigt fattiga och de riktigt rika ständigt växer och där den sociala rörligheten minskar i samma takt är drömmen om en framgångsrik fotbollskarriär långt ifrån en lustfylld lek. I jakt på billiga talanger kammar europeiska agenter bakgårdar och planer i Sydamerika och Västafrika och runt om i världen offrar unga pojkar sin ungdom på att drillas i någon av alla de fotbollsfabriker som har som uppdrag att odla talanger för export. På sina axlar bär de inte bara sina egna drömmar utan hela släkters ekonomiska överlevnad. Den drömmen lär inte bli lättare att bära i framtiden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
