De svenska facken behöver lära av amerikanerna.
Inget företag i den nya digitala gigekonomin har varit så omstritt som Uber. I olika EU-länder, bland annat Sverige, har taxibolagets affärsmodell förklarats olaglig. Men striderna om Uber är bara en prolog till det som väntar.
De här företagen är ofta ”bara” digitala plattformar för tjänsteförmedling. De har i allmänhet inga anställda. För kunderna blir saker som tidigare varit tidsödande väldigt enkla. De underlättar att hitta en snickare som snabbt fixar en trasig kökslucka eller en person som tillfälligt lagar mat och hjälper din annars friska 93-åriga mamma som fått influensa. Den som behöver kan på så vis hitta enkla extraknäck. Företagsformen är en vinnare. Inget kan stoppa den. Men för många löntagare riskerar den också bli ett stort bakslag, som måste kontras.
I USA växer sektorn snabbt. Uppskattningsvis arbetar mellan 600 000 och över en miljon i gigekonomin. Men gränserna är oklara. En del jobbar (mer än) heltid och andra bara lite extra. Stora Care.com har åtta miljoner omsorgsarbetare i sitt register (och elva miljoner användare), men hur många av dem kan anses arbeta för Care.com? Andra framgångsrika företag är Mechanical Turk, TaskRabbit, Instacart, Shyp och Hello Alfred som vart och ett förmedlar helt olika slags tjänster.
I senaste American Prospect finns en viktig och genomarbetad artikel av den kända arbetslivsreportern Steven Greenhouse om hur arbetarna försöker tvinga fram högre löner, bättre arbetsvillkor och företagen att ta ansvar. Hans poäng är att de är minst lika kreativa och digitalt uppfinningsrika som de omsusade entreprenörerna. Arbetarna på Mechanical Turk har till exempel utvecklat mötesplattformen Dynamo som i praktiken är en virtuell fackföreningslokal.
Men svårigheterna är enorma. Situationen är helt ny. Det finns inga gemensamma arbetsplatser, många jobbar hemifrån, alla är f-skattare, en del bara löst anknytna extraknäckare, man träffas aldrig och varje dag riskerar de att bli blåsta av uppdragsgivarna. Det är det totalt atomiserade arbetslivet förverkligat. Hur gör man för att organisera sig då?
Greenhouse beskriver en rad olika strategier som de utvecklat. I USA är villkoren helt annorlunda än i Sverige. Men erfarenheterna är viktiga att ta del av. Det finns flera framgångsrika exempel. Snart är deras frågor även våra.
Slutsatsen är att det behövs en kombination av lyhörda politiker som är öppna för innovativa regleringsmodeller och självorganiserade arbetare som kan pressa fram förhandlingar eller uppförandekoder. Inget kommer lyckas utan rörliga fackförbund som förstår att förbudsvägen för det mesta är ohållbar. Arbetarrörelse old style men i ny form. Förslagsvis börjar man med att lära av amerikanerna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
