Förslag om medborgarlön är inte rätt väg att gå. Men kritiken mot arbetssamhället rymmer en uppmaning att rekonstruera välfärdssystemet.
Medborgarlön eller basinkomst. Kärt barn verkar ha många namn. Förslaget har dessutom många framträdelseformer. Och det förs fram allt mer frekvent i den europeiska debatten. I somras besökte jag en progressiv konferens i Oxford. Jag kan vittna om att såväl gröna som röda talare argumenterade i denna riktning. Schweiz höll tidigare i år en folkomröstning (stor majoritet för nej). I Finland har en utredning lagt ett förslag på bordet. Holländska Utrecht prövar modellen. Frågan om medborgarlön är inte längre en fråga i politikens periferi. Men det innebär inte att det är en särskilt god idé. Eller ens genomförbar i någon större skala.
I botten finns här en filosofisk dispyt med djupa rötter inom vänstern kring synen på arbetet. Huvudfåran har alltid betraktat arbete som en källa till frigörelse och makt över sina egna livsvillkor och inflytande i samhället. Arbetarrörelsen var en organisation som organiserade arbetare som ställde krav på demokrati och rösträtt, högre löner och bättre arbetsvillkor. Samtidigt har andra alternativa röster snarare sett befrielsen från arbetet som kungsvägen till ett solidariskt samhälle.
I praktiken har båda målen kunnat förverkligas. För det första: arbete åt så många som möjligt, bättre löner, arbetsvillkor och välfärd. För det andra: i takt med produktivitetsutvecklingen har även arbetstiden kunnat bantas. Vilket inneburit mer fritid och en möjlighet att förverkliga och utveckla intressen utanför arbetslivet. Karl Marx skrev i en ofta återgiven formulering att det skulle bli möjligt att jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen och skriva på kvällen. Men det var ändå genom arbetet människan skulle kunna förverkliga sig. Inom familjen fanns andra idéer inbäddade redan från början. Karl Marx egen svärson Paul Lafargue publicerade 1880 »Rätten till lättja«. Den ligger rätt långt från exempelvis Stefan Löfvens arbetsmoral. Om man säger så.
De ekonomiska argument mot medborgarlön är starka. Jag rekommenderar Arena Idés senaste podcast »Pengar & Politik« där Sandro Scocco och Mikael Feldbaum diskuterar medborgarlön. Dessutom finns starka politiska skäl att vara skeptisk. Ibland kan goda avsikter leda till oavsiktliga och helt motsatta konsekvenser än vad som var avsikten från början. En inkomst utan krav på arbete som huvudprincip skulle klyva samhället i två distinkta grupper. Dels de som arbetar och betalar skatt (som bland annat går till medborgarlön). Och de som inte arbetar och får denna basinkomst. Med en medborgarlön skulle denna klyvnad institutionaliseras. I längden kommer de som arbetar att tröttna på att betala till de som inte arbetar. Förr eller senare kommer de att kräva, bilda en koalition för och driva igenom att basinkomsten sänks eller avskaffas. En av högerns stora idoler Ayn Rand bygger hela sin berättelse i »Om världen skälvde« på konflikten mellan de »driftiga« och »snyltarna«. Till slut gör de »driftiga« uppror mot skatter och de latas tyranni.
Precis detta har hänt i västvärlden de senaste decennierna. En koalition av de välbärgade har format koalitioner för att skära i »bidragen« till de fattiga. Och här närmar vi oss pudelns kärna och den egentligt centrala slutsatsen. Bakom ropen på basinkomst ryms en viktig kritik mot dagens »välfärdssamhällen«. Vi har sedan decennier haft hög arbetslöshet. Stora grupper står utanför arbetsmarknaden. Dagens arbetsmarknad slår ut alldeles för många. Alliansen uppfann ordet »utanförskap« för att frammana bilden av att denna grupp behöver ekonomiska incitament för ta sig i kragen, det vill säga sänkta löner, minskad sjukersättning och a-kassa. Socialförsäkringarna har urholkats och individer kastats som en konsekvens av detta ut i otrygghet alldeles för tidigt. Sjukersättning och a-kassa är upplysningsvis inte bidrag utan försäkringar. Men när dessa försäkringar har stramats åt har allt fler hänvisats till socialbidrag. Socialbidragen var tänkta som tillfälliga bidrag. Det går inte att leva ett anständigt liv på socialbidrag. Vidare är de ofta förknippades med för de enskilda individerna förnedrande processer. Charlotta von Zweigbergks aktuella bok »Fattigfällan« beskriver ett verklighetsbaserat fall där en person som faller genom nätet i dagens »välfärdssamhälle«.
För många år sedan läste jag syndikalisten Folke Fridells roman »Tack för mig – grottekvarn«. Jag minns att boken tog ett starkt grepp om mitt unga hjärta. Folke Fridells kritik av industrijobbet som dödade individualitet och livslust var genuint dyster. Och kanske inte hela sanningen. Den kom ut 1945. Mitt under den stora Metallstrejken. Boken, liksom »Död mans hand« och ”Syndfull skapelse”, rymde en djupgående och fundamental arbetskritik. Men det som levde kvar från »Död mans hand« var Fyll Larssons ord: »Man borde få vara med om att dela och bestämma. Det skulle nog hjälpa.«
Så vill jag personligen läsa dagens kritik mot arbetssamhället och alla förslag om medborgarlön. Det är inte rätt väg. Men kritiken rymmer en stark uppmaning att förnya och rekonstruera välfärdssystemet. Och ger argument för en förnyad offensiv för full sysselsättning och det goda arbetet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
