EU-valet var en väderindikation; det blåser snålt från höger i Europa. Reaktionära högerpopulister går fram. Såväl vänsterpartierna som socialdemokraterna tappar mark. En tillbakagång som inte kompenseras av de grönas framgångar. Politikens grundregel är som bekant att två alltid slår den tredje. Den progressiva axeln i Europa tenderar att marginaliseras.
Visst, nationella val är en annan femma. Men ett maktskifte har redan skett. För tio år sedan regerades Europas länder nästan helt och hållet av röda regeringar. I dag är socialistiska premiärministrar en sällsynt företeelse.
I några av de stora europeiska länderna är vänstern i ett synnerligen prekärt läge. I Italien är vänstern detroniserad trots Silvio Berlusconis clownerier. SPD i Tyskland lär förpassas till opposition i höst. Franska socialistpartiet fortsätter en stolt tradition och strider intensivt inbördes. Gordon Browns Labour kommer med intill visshet gränsande sannolikhet att förlora parlamentsvalet nästa år. I många av EU:s nya medlemsländer är vänsterpartierna av förklarliga historiska skäl mycket svaga eller nästan obefintliga.
Det finns emellertid ingen quick fix som kan väcka vänstern till liv igen. Och ingen politisk kursändring lär förändra bilden på kort sikt. Men det faktum att vänstern inte har stärkts under den ekonomiska krisen är intressant i sig. Den politiska diskussionen har det senaste året bekräftat vänsterns kritik av den avreglerade kapitalismen. Men det är högerpartierna som har gynnats av krisen. Så här långt.
När socialdemokraterna regerade Europa i slutet av 1990-talet bejakades globaliseringen på ett övergripande plan. Den skulle bara bäddas in i ett socialt Europa. Men. Ambitionerna fastnade mellan de försvagade nationalstaterna och ett EU som inte hade tillräcklig beslutskraft. Snart ebbade 90-talets röda våg ut.
Parallellt har den högerpopulistiska fronten begränsat vänsterns väljarbas. De senaste 20 åren har extrema högerpartier kapat åt sig många traditionella socialdemokratiska väljare på sitt motstånd mot mångkultur, invandring och muslimerna. Trenden bekräftades sannerligen i senaste EU-valet. Sverigedemokraterna kryper närmare riksdagen. I många länder är främlingsfientliga partier redan etablerade. Och fungerar som stödtrupper för konservativa regeringar. I Danmark är Dansk Folkeparti det största arbetarpartiet.
Om detta mönster äger bestånd framöver får socialdemokraterna, vänsterpartierna och de gröna synnerligen svårt att forma en politisk majoritet. Under fyra decennier gynnade "rasfrågan" republikanerna i USA. Den vita arbetarklassen började rösta på Reagan. Först 2008 lyckades Barack Obama bryta den konservativa logiken.
Framtiden är ännu ett oskrivet blad. Om vänstern i Europa ska kunna revitaliseras krävs mer än käcka tillrop. Framför allt ett strategiskt grepp bortom kortsiktiga taktiska positioneringar. Samt ett intellektuellt förhållningssätt till de grundläggande ekonomiska strukturfrågorna. Den ekonomiska krisen är härvidlag en utmärkt startpunkt. För hittills har den snarare varslat om avsaknaden av såväl analys som alternativ.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
