Är pragmatisk reformism möjlig i en tid av kriser?
Säg »Vi måste diskutera socialdemokratins framtid för att komma ur krisen« till någon politiskt engagerad på vänsterkanten och chansen är stor att allt du får som svar är en tung, djup suck.
År av intern dragkamp mellan vänster- och högerlösningar, eviga samtal om hur politiken bör kommuniceras för att återuppliva arbetarrörelsen och trots det ändå en oroande och allt brantare kälkbacke i valresultaten i närmast hela Europa under snart tio år.
Frågan hur mycket socialdemokratin alls kan råda över sin egen framtid ställs däremot mer sällan. Det är inte konstigt. Eftersom politik i det närmaste förstås synonymt med handlingskraft undviker man gärna alltför deterministiska analyser när man pratar om ideologins framtid. Med IFO-rapporten Going to Extremes: Politics after Financial Crises, 1870–2014 blir frågan dock högaktuell.
I sin ambitiösa studie har Funke et al. mätt väljarreaktioner i 800 val i svallvågorna efter finanskriser i 20 parlamentariska västländer sedan 1870. Genom detta kan man övertygande påvisa tre saker:
1) Högerextrema partier gynnas konsekvent av finanskriser. Främlingsfientlig och nationalistisk retorik förefaller i systemkriser vara ett universalrecept för ökat väljarstöd för dessa partier, med en uppgång på i genomsnitt 30 procent från sina tidigare valresultat under de första fem åren efter en kris.
2) Regeringar oavsett politisk färg får på grund av svagare väljarunderlag betydligt svårare att regera vilket lätt skapar politisk stiltje under de perioder av handlingskraft är som mest avgörande.
3) Ekonomiska kriser som inte slår direkt på de finansiella systemen, såsom konjunkturnedgångar, har inte alls samma påverkan på väljarbeteendet.
Artikelförfattarna menar att deras resultat kan tolkas som en lugnande signal. Politisk polarisering till extremhögerns fördel är av dessa resultat att döma en del av finanskrisernas DNA, snarare än något inneboende problem hos de konventionella catch-all-partierna, oavsett om de lutar åt vänster eller höger. Inte bara socialdemokrater, utan också också högerpartier som de svenska Moderaterna och tyska CDU har lidit i sviterna av den senaste finanskrisen. Är alltså den upplevda krisen inte socialdemokratins, utan snarare en generell nedgång framtvingad av återkommande, tillfälliga ekonomiska systemfel?
Tanken är lockande. I stället för att reagera på krisen som om den handlar specifikt om den socialdemokratiska politiken och hänge sig åt intensiv självrannsakan och trianguleringar åt höger eller vänster för att blidka flyktiga väljare borde kanske socialdemokratin andas djupt, hålla blicken fast mot horisonten och fortsätta den pragmatiska, långsamma vänsterförflyttningen av mitten som varit den parlamentariska reformismens grundstomme sedan socialdemokratins födelse.
Lockande, men potentiellt förrädisk. För genom att titta på omvärlden och med en lugn utandning skylla på händelser utom sin kontroll bortser man från idén om politikens företräde framför ekonomin, det vill säga från det löfte socialdemokratin genom seklet gett till sina väljare – att ta udden av kapitalismens värsta skadeverkningar men samtidigt dra nytta av dess utvecklingspotential.
Med andra ord – även om krisen kanske inte är socialdemokratins utan är en utmaning för alla catch-all-partier efter att finansmarknaderna rasar är ändå Socialdemokraterna det parti som med största möjliga trovärdighet kan göra det som artikelförfattarna också föreslår som policylösning för att hindra ytterligare utbrott av nya främlingsfientliga partier och parlamentariska låsningar: motverka finanskriserna och hämma deras efterverkningar. Om socialdemokratins grundtanke var att bidra med ekonomisk utjämning och allmän välfärd utan att helt och radikalt avskaffa den kapitalistiska marknaden bör man nu alltså höja blicken ytterligare ett steg och se att samma förpliktelse också finns på en finansiell nivå. Utan starka socialdemokratiska lösningar är kort sagt hela det liberaldemokratiska projeket i fara.
Alltså – de många samtalen om socialdemokratins kris förefaller vara överdrivna. Men trots det finns det lika goda skäl för socialdemokrater att med stort allvar och i samklang med ideologins grundtanke ta på sig hela ansvaret att både förbereda medborgare med resurser starka nog att klara nästa stora smäll och att se till att framtida kriser undanröjs. Vi har på så vis kommit hela vägen tillbaka till frågan om socialdemokratins framtid, med den skillnaden att det inte bara är socialdemokratins framtid det handlar om, utan om stabila demokratier som sådana.
Socialdemokrater i Europa måste i så fall själva våga ta ansvaret för utfallet av den senaste finanskrisen, som ett direkt resultat av hur man förvaltat väljarnas mandat. De senaste trettio åren har, hur man än vänder och vrider på det, knappast varit en uppvisning i progressiva reformer i syfte att hämma instabila finansmarknader och skev lönebildning och därmed förebygga respektive dämpa finanskrisers effekter. Med tanke på att nationalekonomer friskt varnat för att nya kriser tornar upp sig vid horisonten är frågan i så fall om pragmatisk reformism är möjlig, eller om mer drastiska åtgärder för att reformera finansmarknader och lönebildning måste till.
Två socialdemokratiska principer mot varandra – pragmatisk reformism kontra politikens primat. Vilken väg som väljs? Det beror på mängden is i magen. Kanske står vi framför ett nytt 30-tal. Kanske inte. Vem vågar chansa?
Björn Werner är skribent och forskare i statsvetenskap
Detta är en text publicerad i #4 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
