Regeringen borde ägna kraft åt att hitta fungerande vägar till medborgarskap för papperslösa.
Förra årets politiska tumult kring flyktingpolitiken innebar att de papperslösa försvann ur debatten. Men i samma ögonblick som regeringen förra veckan föreslog förenklade jaktregler för att öka deportationstakten återvände de. Det var en bra konsekvens av ett dåligt förslag.
Kombinationen av snål asylpolitik och krig i Syrien gör att antalet papperslösa kommer öka snabbt. Man har börjat räkna med nio miljoner i EU. De allra flesta arbetar hårt, lever som skuggor och drömmer om rättvisa villkor. Exploateringen möjliggörs av gränspolitiken. De är proletärer i ordets ursprungliga betydelse och deras liv är en politisk smärtpunkt. Därför måste vi alltid låta deras röster tala — och sedan också lyssna på dem.
Tidigare i år fantiserade inrikesminister Anders Ygeman om att polisen skulle kunna utvisa 80 000 utan uppehållstillstånd under 2016. Han möttes av ett generat fniss. Nu verkar ambitionsnivån halverats, men är fortfarande orealistisk. Man kan inte lösa frågan med massdeportationer. Det skulle kräva ett kontrollsamhälle med dagliga id-kontroller av alla svenskar. Kostnaderna skulle bli enorma. Sedan 2000 har EU-länderna lagt minst elva miljarder euro på deporteringar. Till vilken nytta?
Men vad ska man göra? Det är ingen enkel fråga. Svaren måste få bli motsägelsefulla.
I veckan utspelades ett intressant meningsutbyte i Sydsvenskan. Författaren Elisabeth Hjorth kritiserade på goda grunder regeringens förslag. Att låta polisen göra razzior på arbetsplatser utan misstanke om brott är rättsosäkert, ett slags partiellt undantagstillstånd. De företag som kommer drabbas är de som anställer svenskar med mörk hudfärg, inte de som upprätthåller rasdiskrimineringens outtalade regelsystem.
Vänsterskribenten Petter Larsson försvarade inte förslaget, men hade en principiell invändning mot kritiken: »I princip måste den som vill värna asylrätten också värna statens möjligheter att utvisa den som inte är flykting. Om de senare helt sonika kan stanna kvar, upplöses distinktionen mellan flyktingar och icke-flyktingar. Då förlorar asylrätten sin betydelse.«
Han har en viktig poäng. I dagens medborgarbaserade system, där asylrätten blivit en skör men integrerad del, behöver staten ha rätt att deportera de utan uppehållstillstånd. Man behöver granska, protestera, kritisera och i vissa fall även göra civilt motstånd mot utvisningar. Men själva principen kan bara upphävas i ett radikalt annorlunda, och ännu ouppnåeligt, system med fri migration.
Principens svaghet är bara att den ger ett otillräckligt och egentligen helt värdelöst svar på den ursprungliga frågan.
I stället behövs en »motsägelsefullhetens politik« där båda parter erbjuds möjlighet att vinna i detta olösliga dilemma. Staten behöver kunna utvisa, under rättssäkra förhållanden. Men de papperslösa måste samtidigt kunna få vägar till medborgarskap. I dag tvingas de leva hela liv inneslutna i total hopplöshet; det är varken bra för dem eller för samhället. De måste få ett hopp, en grund för sin strävan.
Återkommande så kallade amnestier är ingen riktigt bra lösning. Det är nog alla överens om. Regeringen borde därför ägna kreativ kraft åt att hitta fungerande och institutionaliserade vägar till medborgarskap för papperslösa. Exakt hur de ska se ut är svårt att riktigt veta. Därför behöver man utreda och utforska dem med eftertryck. Det är nämligen bråttom. Verkligheten ropar efter svar.
I USA har den här debatten — inte minst tack vare den fackliga rörelsen — en helt annan realism än i Sverige. Under Barack Obama har en »motsägelsefullhetens politik« börjat ta form, även om de nya synsätten bromsats upp i väntan på granskning från Högsta domstolen. De papperslösas rättigheter har blivit en viktig fråga för Demokraterna och fackföreningsrörelsen. Varför är det inte så i Sverige?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
