Vladimir Putin verkar inte ha förstått att han förvandlats från imperiepresident till den lokala tyrannens redskap.
Bombningarna av Aleppo påminner om när Ryssland ödelade Groznyj och USA fällde napalm över Nordvietnam. De förenas av sitt barbari, av makthavarnas sammanbitna beslut att döda så många som möjligt och av vår gemensamma vanmakt.
För en månad sedan fanns fortfarande förhoppningar att man med det sedvanliga diplomatiska maktspelet skulle pacificera den syriska regimen. Nu är situationen en helt annan. Ryssland har släppt lös djävulen och USA avbrutit alla samtal.
Bashar al-Asad är en tyrann man inte kan övertyga men bara besegra, och Vladimir Putin har blivit hans lakej. Dånet över Aleppo — oljefatsbomber, bunkerbomber, splitterbomber — hade inte varit möjligt utan rysk medverkan. Det är svårt att veta vad FN och omvärlden kan göra. Men Ryssland är den svaga länken. Det är mot Moskva världens vrede bör riktas.
Vladimir Putin är en åldrande man med intravenös uppkoppling till sin krigsmakt. Krigen kommer allt tätare: Krim, östra Ukraina och Syrien. De har utvecklats till hans politiska livsluft. Hans internationella makt vilar numera på våldet. Beslutet att skicka soldater till Syrien var ett ohyggligt, men initialt framgångsrikt, försök att återta förlorad mark i förhållande till omvärlden. Han vandrar sedan dess fram på en röd matta av lemlästade syrier.
Orsaken var också mer specifik. Ryssland vill till varje pris ha kvar sin flottbas vid den syriska kusten, den enda de har i Medelhavet. Men det förklarar inte det ursinniga angreppet på Aleppo, den eviga natten med de utstuderade bombningarna mot varje sjukhus, varje provisorisk klinik, varje försök att lindra lidandet. Vid midnattstimman mäts framgångarna i hur många man lyckats döda under dagen. När de överlevande till sist ger upp kommer männen föras bort och avrättas.
Hänsynslösheten förklaras bäst av imperialismens välbekanta logik att alltid garantera gamla vänners makt. Men vad Putin inte verkar förstå är att han i Syrien snabbt förvandlats från imperiepresident till den lokala tyrannens redskap. En »seger« i Aleppo kan bli hans stora nederlag.
Omvärlden verkar maktlös. Att på allvar rusta upp oppositionen, i första hand för moteld mot bombflyget, är lockande men inte självklart. FN:s säkerhetsråd är blockerat. Men sanktionerna mot Ryssland kan utökas och göras smartare så att de ännu tydligare drabbar den styrande eliten. Det är i första hand Ryssland som måste rubbas.
Vi har också något annat som i stunden, när vi ser bilderna och hör rösterna från Aleppo, känns ynkligt och utan betydelse, men ändå inte ska underskattas. Vi har kunskap om övergreppen, vi har våra känslor och vi har våra ord. Allt det ska vi använda för att kräva Ryssland ut ur Syrien.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
