För kvinnosakens skulle får man hoppas att M backar upp sin partiledare. Även när det blåser.
Det verkade så rätt när hon valdes. Framodlad kronprinsessa under flera år.
Någon ungdomssynd, annars fläckfri. Efterträdde en stark man som satt sin prägel på partiet under ett decennium.
Men kommer Anna Kinberg Batra bli långvarig som partiledare för Moderaterna? Under partiledardebatten växer den frågan sig starkare och starkare.
Hon verkar så obekväm i den roll där hon har hamnat. Kanske är det bara verkligheten som kommit ikapp. Att hon, som förespråkat helt öppna gränser, nu står där och är den som driver på för att Sverige ska lägga sig på EU:s miniminivå permanent.
Uppenbarligen är hon pressad av en väldigt stark intern opposition och av den gamla konflikten mellan liberalism och konservatism inom Moderaterna. Kanske blir den konflikten extra svår i en tid när konfliktlinjen plötsligt går mellan liberala och konservativa, och det inte främst är ekonomiska frågor som är på agendan.
Likväl är det lite svårt att förstå varför DÖ-kritikerna fortfarande är så arga. Partiledningen har ju gått dem till mötes på alla väsentliga punkter. Decemberöverenskommelsen är borta. Öppna-era-hjärtan-arvet, som man spontant tänkte passade Batras ideologi ganska bra, känns stendött i Moderaterna årgång 2016. Dessutom vore det sannolikt mycket otaktiskt att i detta opinionsläge fälla regeringen Löfven för möjligheten att regera i två korta år, alternativt ett nyval med ett ännu starkare SD.
I partiledardebatten blir det i stället den debattskickliga Annie Lööf som tar mest plats, både genom att vara ta plats i debatten och genom att ha tagit egna ståndpunkter tidigare under året, bland annat i flyktingfrågan. Liksom gammal-är-äldst-Jan Björklund, som både kan skämta och för den delen leverera underliga metaforer, men som också tagit initiativet i förra veckan i den frågan som alla verkar vilja fokusera på just nu – regeringsbildningen. Är det Kinberg Batra som leder Alliansen?
Men någonstans skaver det ännu mer. Är det så att partiet valt en kvinna men sedan motarbetar henne? Och inte låter henne utöva sitt ledarskap fullt ut? För kvinnosakens skull hoppas man att M backar sin partiledare när det blåser.
Att som S sparka Mona Sahlin utan pardon efter valet blir nästan som att säga: »Vi testade en kvinna, det funkade inte, nu tar vi något beprövat igen.« Att först inte låta henne föra den politik hon uppenbarligen trodde på (regera med MP men inte V) och sedan låta henne avgå utan större åthävor direkt efter valet har gett en sur eftersmak för hur kvinnor behandlas i politiken.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.