Vad blir kvar av EU efter Brexit?

Brexit kan vara början på en orolig och mycket otrevlig politisk utveckling i Europa.

»Brexit means Brexit.« Theresa Mays »besked« som nytillträdd premiärminister är redan klassiskt.

Fyra månader senare har frasen upprepats oändligt många gånger. Kanske inger den en känsla av trygghet på väg in i okänt politiskt territorium.

Frasen har emellertid blivit ett dåligt politiskt skämt. Den brittiska humorn och självironin är härvidlag möjligen en förmildrande omständighet.

Vid folkomröstningen i somras var de eventuella villkoren vid Brexit höljda i dunkel. Och fortfarande är allt detta högst oklart. Budskapet från Brexit-sidan var att Storbritannien kan lämna EU, »slippa« den fria rörligheten (invandring och EU-migranter) men i övrigt ha full tillgång till den inre marknaden.

Så sent som i veckan sa den nya utrikesministern Boris Johnson (mannen som kanske avgjorde folkomröstningen) att Storbritannien kan få en bättre handelsöverenskommelse med EU utanför än innanför. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk svarade bara några timmar senare att man inte kan »äta kakan och ha den kvar«, det kommer inte att finnas »några kakor på bordet« bara »salt och vinäger«.

EU:s tuffa linje är förståelig. Om britterna tillåts plocka russinen ur kakan varför skulle inte andra länder också kunna få (ännu fler) undantag på andra områden. Men en bitter skilsmässa skulle i det långa loppet gynna varken EU eller Storbritannien. EU kommer förmodligen att tvingas till en komplicerad balansakt.

Det brittiska utträdet aktiverades av en nationalism som nu kan leda till en upplösning av den brittiska unionen i flera olika »nationalismer«. Redan i upptakten till valet 2010 talade Labourledaren Gordon Brown om »brittiska jobb för brittiska arbetare«.

Som en konsekvens av Brexit väntar Skottland nu bara på rätt tillfälle att utlysa nästa folkomröstning så att landet kan gå med i EU igen. Och Nordirland befinner sig i någon slags limbo. Vilket kan ge ytterligare understöd till nationalismen i Wales. Sedan återstår väl bara Merry Old England av det gamla brittiska imperiet.

Men det finns ingen anledning för resten av EU att självtillräckligt slå sig för brösten. Vilket en del ägnat sig åt. EU har i själva verket en rad problem som noga besett är en spegelbild av de brittiska. Skottland vill lämna Storbritannien. Som precis bestämt sig för att gå ur EU. Men det finns fler paralleller. Även EU:s politiska ledning och strukturer saknar medborgerlig legitimitet. EU tyngs av ekonomiska obalanser som beror på de ekonomiska dogmer som omger valutaunionen. Snart har det gått tio år sedan finanskraschen och EU har ännu inte lyckats ta unionen ur krisens grepp.

Till detta kommer att flera medlemsländer i praktiken agerar emot EU:s demokratiska grundvalar. Ett särskilt alarmerande exempel bland flera är förstås Ungern. Ungerns största oppositionstidning Népszabadság har precis lagts ner efter att ha köpts av ett företag som står premiärminister Viktor Orbáns högerparti nära. Det digtiala arkivet släcktes ned över en natt.

Britternas motiv för att lämna var att stoppa EU-migranter. Ungern bryter mot den av EU gemensamt överenskomna flyktingpolitiken. Flera andra EU-länder gör samma sak.

Orbán har förklarat att lärdomen efter den finansiella krisen 2008 är att »liberala demokratiska stater inte kan förbli globalt konkurrenskraftiga«. Han förespråkar i stället en auktoritär »illiberal demokrati«. Men i en demokrati som också är en rättsstat kan en regering aldrig hur som helst göra som den vill och kränka fundamentala demokratiska och mänskliga rättigheter. Den existentiella frågan är förstås hur EU ska agera när medlemsländer gör just detta.

Brexit – vad det nu än innebär ­– kan med andra ord vara början på en orolig och potentiellt mycket otrevlig politisk utveckling i Europa. Brexit betyder Brexit – i en eller annan form. Men vad blir kvar av EU?