En taffligt skött statlig lönesatsning på lärare visar på behovet av facklig samordning. Det är nödvändigt för att på sikt utjämna löneskillnader mellan könen.
Att lärarlönerna måste upp är politikerna överens om både till höger och vänster. Alliansregeringen gillade löneskillnader lite mer och skapade förstelärarreformen, en reform som fått hård kritik. Men även den rödgröna regeringens reform väcker ilska och frustration inom lärarkåren. Visserligen innehåller den mycket pengar. Men den verkar också vara dåligt genomförd av alltför många kommuner. Båda reformerna är statliga ingrepp i vad som egentligen är en partsfråga. Och något man tar till när det verkligen har lönerna verkligen har fått halka efter under alldeles för lång tid.
Kritiken mot lärarlönelyftet handlar om att det är godtyckligt vilka som kommer på fråga, att det blir väldigt orättvist på en arbetsplats när vissa får ett stort lönepåslag, och andra inget alls. Kriterierna är så breda att de passar alla behöriga lärare, och det är alltså en hårfin gräns mellan att få 3000 extra respektive ingenting. Att vissa kommuner dessutom inte gör satsningen permanent, och det därför för den enskilde är oklart om man får behålla pengarna längre fram eller om det bara blir en tillfällig satsning, gör inte saken bättre.
Så bygger man inte förtroende, när det stora problemet är lärarbristen och en allmän resursbrist i skolan. Och när unga begåvade studenter skulle behöva lockas till lärarutbildningen. Men är statliga extrapengar verkligen vägen att gå? I så fall finns det nog flera som är på kö. Det finns ju fler kvinnodominerade sektioner inom välfärden som också ser sig som eftersatta lönemässigt.
Att ansvarig minister säger att kunskapen om lönebildning är låg på sina håll bland kommunerna är därmed anmärkningsvärt, eftersom det är kommuner och landsting som ansvarar för att sätta lönerna, inte bara för lärarna, utan för flera av de professioner som det talas om som underbetalda. Om lärare och sjuksköterska ska kunna bli yrken som unga vill välja och satsa på behövs inte examensbonusar, och inte heller löneökningar som inte bara är på två år, utan en riktig höjning av lönenivåerna.
Ska det till en reell förändring i framtiden måste partssystemet upp till bevis. Det måste gå att utjämna löneskillnader mellan sektorerna och de offentliga arbetsgivarna måste visa en verklig vilja att faktiskt höja löneläget i de kvinnodominerade branscherna inom välfärden. Något att ha i tanken när det nu strax är dags att se om det blir någon LO-samordning, eller något krav på kvinnosatsning inför avtalsrörelsen 2017.
Ryktet säger ja till det ena men nej till det andra. Det är väldigt synd. Ännu 2016 tjänar kvinnor 87,5% av vad männen gör. Det som skulle behövas är i stället en gemensam facklig strategi för att förändra detta. Och om det kommer statliga extrapengar till vissa branscher måste sådana satsningar skötas mycket bättre.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
