Nina Björk: Hur mycket ska man ljuga om verkligheten?

Det är ingen »fördom« att chefer, professorer och piloter främst är män. 

Hur mycket ska man ljuga om verkligheten för att människor ska känna och uppleva det som om verkligheten är på ett sätt som den egentligen inte är?

Frågan uppstod i mig när jag för ett tag sedan läste en artikel i tidningen Etc.Den handlade om en kampanj som nyhetsbyrån TT hade startat tillsammans med en reklambyrå – kampanjen »Förändra bilden«.

Bakgrunden var att om man frågar barn vad en chef är eller en professor eller en pilot, så ingår i de flesta barns svar att sådana personer är män.

I artikeln kallades dessa uppfattningar för »barns fördomar«. Fördomarna sades bero på att barn såg »stereotypa bilder« i medier och reklam – bilder på chefer, professorer och piloter som oftast föreställde män. Och nu ville, förklarade artikelförfattaren, TT och reklambyrån ändra på det här. Därav kampanjen, där tanken är att bilder i offentligheten ska bli mindre stereotypa och mer mångfaldiga.

TT:s marknadschef sa i Etc att »många barn aldrig har träffat personer med vissa yrken men ändå har de redan en bild framför sig. Jag tror det speglar rätt bra hur stereotypa bilder påverkar oss.«

Ja, eller så är det verkligheten som påverkar oss? Eller så är det bilder som stämmer överens med verkligheten som påverkar oss? För det är ju ingen »fördom« att chefer, professorer och piloter främst är män. Det är ju en statistisk sanning. Ska kampanjen »Förändra bilden« ändra på den statistiska sanningen, den verkligheten, genom att säkerställa att bilden av en chef, en professor och en pilot inte stämmer överens med statistiken?

Och om barnen påverkas av den bilden och sedan säger »I Sverige är det lika vanligt att kvinnor är chefer, professorer och piloter som att män är det« – har barnen slutat att vara fördomsfulla då? Det vill säga: har de slutat att vara fördomsfulla när de har en bild som inte stämmer överens med verkligheten?

Jag förstår så klart det goda syftet bakom sådana här kampanjer. Om en flicka ser bara några få bilder på kvinnliga chefer, professorer och piloter och jättemånga bilder på manliga dito så blir det svårare för henne att tro att hon själv någon gång kan få de här jobben. Jag förstår behovet av så kallade »positiva förebilder«. Om man först manipulerar bilden av någonting så att den stämmer överens inte med den riktiga verkligheten utan med den önskade verkligheten, så kommer själva den riktiga verkligheten sedan att på sikt också kunna förändras. Det finns ett gott psykologiskt syfte bakom det hela.

Samtidigt har jag ärligt talat börjat bli lite rädd för psykologins plats i offentligheten. Fokus håller på att förskjutas från »hur ser verkligheten ut?« till »hur ska vi känna inför verkligheten?« – och där problemet ibland inte blir själva verkligheten utan känslorna inför den. Jag kommer ihåg Skånepolisens uttalande när det avslöjades att de hade fört register över icke straffade romer: »Vi jobbar just nu på en beskrivning och förklaring till det här så man inte känner sig så illa till mods som man annars skulle.« Är det inte en träffande beskrivning av tidsandan?

Eller när någon offentlig person har sagt någonting som det blir debatt om – och ursäkten inte blir »det var fel sagt, jag tycker inte så« utan »jag ber om ursäkt ifall någon känner sig kränkt av det jag har sagt«.  Det är inte uttalandet i sig som ses som problemet, utan känslorna som uttalandet har väckt.  (Kanske kan man tillspetsat säga att den enda plats där det inte är à la mode att prata om känslor i dag är inom psykologin? Analys och samtal har fått ge vika för psykofarmaka och beteendeterapi.)

Vilka framtida yrkesplaner en flicka eller pojke hyser har så klart ett samband med vilka bilder av professionella människor de ser.  Men problemet är ändå i lägre grad dessa bilder och i högre grad den verklighet som existerar.

Nina Björk

Detta är en text publicerad i #4 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.