I veckan såg många Gudrun Schyman i SVT:s “Min sanning” där hon sa att vi nu har “rasister men inte feminister i riksdagen”. En sanning med modifikation, för visst finns det också feminister i flera av partierna och feministiska förslag i många av partiprogrammen. Men Schyman har en poäng: Frågan diskuteras i dag inte av politiker utan har till stor del förflyttats till kultursidor. Där är den dock fortfarande het, särskilt när det kommer till vilka uttryck som förekommer inom populärkulturen och medierna.
Jämställdhetsarbetet inom politiken lyfts framför allt fram när journalister med jämna mellanrum påtalar bristen på detta eller när man frågar Nyamko Sabuni om det inte borde vara fler kvinnor i bolagsstyrelser. Eventuellt påtalar man jämställdhetsproblemen som något som förekommer i invandrarfamiljer. Partiledarna älskar också att hänvisa till vad som är bra för kvinnor när de ska argumentera för sänkt skatt eller höjd skatt eller egentligen vad som helst.
Den breda feministiskpolitiska diskussionen är nästan helt frånvarande. I det ljuset ska man se de uteblivna reaktionerna på SCB:s färska siffror som visar att det i Sverige i dag är så ekonomiskt ojämlikt att 83 procent av alla som har en inkomst på en miljon eller mer per år är män. Reaktionerna uteblir. Kanske för att vi redan vet hur illa ställt det är. Kanske för att ingen politiker längre tycker att frågan lockar tillräckligt många marginalväljare?
Det handlar ju trots allt bara om makt och frihet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
