Den politiska kartan ritas om. Då hittar grånade vänsterskribenter en ny nationalistisk hemvist.
Jan Myrdal är väl det närmaste vi kommer en gossen Ruda i den svenska ankdammen. Grönköpings Veckoblad karakteriserade en gång »Hr ynglingen Emil Ruda« som »ett oroselement, en respektlös individ, företrädesvis en ung mansperson, som inte riktigt håller sig inom ramarna, som alltid ställer till med bråk och som inte spelar enligt reglerna.«
Jan Myrdal är inte längre ung. Men man kan fortfarande räkna med bråk. Hans senaste bravad tar nog priset. Myrdal har låtit publicera sig i Nya Tider. En publikation som hetsar mot invandrare. Och som Expo har visat finns det starka personliga kopplingar till olika nazistiska organisationer. Chefredaktören Vávra Suk var en av grundarna av Nationaldemokraterna.
För några decennier sedan hade detta varit förstasidesnyheter. Nu blir det mest lite krusningarna på kultursidorna. Myrdal är numera tämligen marginaliserad.
Myrdal hade en unik position från mitten av 60-talet och framåt. Han var för delar av den tidens vänster en informell och inflytelserik ledare. Eftersom föräldrarna hette Alva och Gunnar Myrdal omgavs han av en speciell laddning. Myrdal var också en betydande författare. Men framför allt en inbiten maoist och följdriktigt en stark kritiker av Sovjetunionens imperialism. Att vara fiende till ryssarna gav honom en viss legitimitet i borgerliga kretsar och tillträde även till de mer högerorienterade tidningarnas kultursidor. Efter försvaret av Pol Pot och av massakern på Himmelska fridens torg 1989 var Myrdals tid som inflytelserik intellektuell egentligen över. Tack och lov.
Jag säger inte att Jan Myrdal har gått och blivit nazist på gamla dagar. Dåligt och sviktande omdöme är inte ett nytt karaktärsdrag i fallet Jan Myrdal. Men det finns ändå ett slags problematisk systematik här. Det är inte bara fråga om en publicering i en rasistisk publikation. Myrdals argumentation reser också andra frågor och farhågor. Han förnekar Nya Tiders uppenbara rasism. Efter Sovjetunionens fall är USA huvudfienden. Det gäller inte bara Myrdal utan även extremhögern. Alltså ett klassiskt exempel på när fiendens fiende blir din vän. Huvudmotsättningen står över. Enhetsfront även med den bruna högern?
Till det här kommer att Myrdal i en replik i Aftonbladet talade om »elefanten i rummet«: Sverigedemokraterna. Den nationalistiska högerns framgångar ställer till det för vänstern på många sätt. Den är dessutom folklig på ett annat sätt än den klassiska borgerliga högern. Den maoistiska vänstern var som det hette »antiimperialistisk«, var för »en folkets kultur« och nationellt oberoende. Det är lätt att identifiera ett visst släktskap här. Kanske är det inte så konstigt att Jan Myrdal nu på ålderns höst explicit är attraherad av Marine Le Pen.
Men det vore fel att dra alla över en kant. Författaren Mikael Nyberg har på Clartés blogg tydligt kritiserat och satt in Myrdals agerande i sitt sammanhang. En smula pikant eftersom Nyberg i somras tilldelades Jan Myrdals Leninpris. Personligen tycker jag att han borde ha tackat nej till priset. Men heder ändå åt Nyberg i det här fallet. Han berättar dessutom om att en av Myrdals gamla hantlangare Stefan Lindgren, fordomdags chefredaktör för Folket i Bild Kulturfront, numera medverkar på Fria Tider, »en nättidning med ett Ku Klux Klan liknande intresse för svartingar och muslimer«. Lindgren kan kasta ur sig uttryck som »den USA-israeliska imperialismen«. Och en snabb googling visar att flera »vänsterbloggare« försvarar inte bara Myrdal utan även spelar ner rasismen i de här högerradikala publikationerna.
Sidbytare av det här slaget är inget nytt. Den svenske vänstersocialisten Nils Flyg gjorde om sitt lila vänstersocialistiska parti till ett parti i Tysklands och nazismens tjänst. Den belgiske författaren Henrik De Man samarbetade som premiärminister med tyskarna och flydde efter kriget till Schweiz för att undkomma rättvisan innan han begick självmord 1953. En av grundarna av RAF, Horst Mahler hamnade via maoism i det tyska nazistpartiet. På senare tid har Jürgen Elsässer efter 30 års aktivism i den tyska leninistiska vänstern hoppat över till den högerradikala sidan i tysk politik. Listan kan göras lång.
Och vi lever nu i en tid när den politiska kartan ritas om. Personer och grupper förflyttar sig i oväntad riktning. Det är kanske inte så förvånande att några grånade vänsterskribenter hittat en ny nationalistisk hemvist. Den här gången på högerkanten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
