Obamas ekonomiska politik har inte förmått leverera för arbetande amerikaner. Att göra så blir en utmaning för hans efterträdare.
Sällan har så höga förhoppningar lagts på någon som på Barrack Obama när han valdes till president 2008. Han fick Nobelpriset året efter, utan att ha gjort något särskilt, enbart för det hopp han inspirerat till. Sedan gick det raskt utför med populariteten. Men nu, när han snart lämnar, har han popularitetssiffror som är få förunnat.
Kanske är det för att han jämförs med dagens kandidater, som inte lyckas inspirera på samma sätt.
Men på flera områden lämnar Obama olösta problem efter sig. Fackföreningsekonomen Mark Levinson, som vi träffar i Washington går särskilt in på Obamas ekonomiska politik.
Det var inte direkt ett dukat bord som väntade den nytillträdde presidenten som valdes 2008 och tillträdde 2009. Precis i den vevan briserade finanskrisen, som blev till den allvarligaste recessionen i USA:s historia. Den måste också ses i perspektiv av att den amerikanska medelklassen kunde titta tillbaka på nästan 30 år av stagnerande och ibland fallande reallöneutveckling. Effekterna blev enorma. I dag är man tillbaka på samma nivåer som på 1930-talet när det gäller inkomstklyftor. De rikaste tio procenten, och än mer så den allra rikaste procenten har ökat sina inkomster explosionsartat. Alla andra grupper har halkat efter.
Obamas administration klarade av att driva expansiv stimulanspolitik under de två första åren. Men sedan tog Republikanerna makten i kongressen. Enligt Levinson var det för att Obama försökte gå dem till mötes i hopp om att kunna samarbeta, som han helt tappade kontrollen. Folk såg att regeringen löste ut skuldsatta banker, men i stället för att satsa, skar ner på offentliga jobb.
Den nya presidenten har ett digert jobb med att fixa jobben i USA. Visst är arbetslösheten relativt låg, den officiella siffran är strax under fem procent, men fortfarande har man lägre sysselsättning än innan finanskrisen. Dessutom är den ojämlikt fördelad. Bland svarta amerikaner är arbetslösheten nästan dubbelt så hög. Eftersatt infrastruktur som skriker efter investeringar. Och dessutom ett samhälle som sett de superrika dra ifrån och vanligt folks löner stannat upp under alltför lång tid. Hen kommer inte att sakna arbetsuppgifter.
På fackförbundet SEIU som vi besöker i Washington hoppas man på framgångar för Demokraterna i valet till representanthuset och senaten. Hillary Clinton har inte velat ställa upp på deras krav på 15 dollars minimilön, utan stannat vid 12, men bland andra i det demokratiska partiet finns ett stöd för att gå längre. Här hoppas man att de ska kunna fortsätta att knuffa henne i rätt riktning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
