Hög tid för självkritik

I stället för att ösa glåpord om Trump borde politiska och mediala företrädare, som misslyckats med att förutse både Brexit och USA-valet, börja bedriva självkritik.

»Trump är en slätstruken och medioker psykopat«. Detta kunde man i förra veckan läsa i Dagens Nyheters kulturbilaga.

Snart sitter han i Vita huset, efter en valkampanj full av lögner, smädelser, rasism och ogenomförbara förslag. Ett maktskifte som kommer att få återverkningar också i Europa och Sverige.

I stället för att kalla folk för psykopater, borde kanske de politiska och mediala företrädare, som misslyckats med att förutse både Brexit och USA-valet, börja bedriva självkritik.

Ett uppenbart skäl till demokratins kris är nyliberalismens grepp över dagordningen sedan 30-40 år tillbaka. Det har inneburit att budgetbesparingar setts som ett egenvärde, att välfärden marknadsutsatts och man blundat för de mest destruktiva delarna av globaliseringen. Men konsekvenserna av detta är betydande. Många av förlorarna upplever att det samhällskontrakt mellan individ och stat, som demokratin förutsätter, det vill säga att de som arbetar och tar ansvar som motprestation ibland blir lyssnade till och ges trygghet och stabilitet, att denna ordning nu upphört att gälla.

TV-bilderna de senaste veckorna av fattiga vitas misär i USA är skrämmande. Här i Europa och i Sverige ser det inte lika illa ut, men den växande klyftan mellan stad och land, mellan de längst ned och etablissemanget, påminner om USA.

Och folkvalda i land efter land, som släppt ifrån sig eller berövats en hel del inflytande över dagordningen till marknaden, har hukat sig i mitten, ofta oförmögna att tänka en långsiktig tanke, vilket i sin tur krattat manegen för populister.

Demokratins företrädare måste kraftfullt motarbeta populisterna, inte bara därför att de ofta är rasister, utan för att populisterna tror att det bara finns en enda lösning. I en demokrati däremot finns det och ska alltid finnas olika meningar, som ska synas och brytas mot varandra, i ett fredligt utredande, förhandlande och kompromissande. På ett liknande sätt som populisterna har nyliberalismen stått för »den enda vägen«. Vad vi emellertid nu ser ut överallt i världen är en tydlig tillbakagång för de liberala tankedogmerna.

Ändå måste vi kraftfullt försvara liberala idéer om yttrandefrihet och alla människors lika värde. Men för att kapitalismen och frihandeln ska kunna överleva måste också borgerliga krafter vara beredda att slänga ut krämarna.

På ett liknande sätt som på 30-talet, när Sverige pressades av den europeiska nazismens framväxt, borde dagens växande antidemokratiska omvärldstryck öppna för ett mer anständigt tonläge, minskade skillnader mellan stad och land, samförstånd och resultatpolitik.

Ett hot mot en sådan utveckling är att mediavärlden inte alltid klarar sitt demokratiska uppdrag. Förhäxningen kring spelet, vinnare och förlorare, och vem som ska regera med vem efter nästa val, skymmer sikten för de viktiga sakfrågor som måste lösas. Samtidigt är medierna omistliga om vi vill återerövra tron på rationella beslut och en anständig ton i debatten.