Erdogan upphäver bit för bit demokratin i Turkiet. Europas ledare är tysta.
På kvällen den 27 februari 1933 brann riksdagshuset i Berlin. Han som tände på var en förvirrad arbetslös holländsk murargesäll. Polisen var väl förberedd, hade sedan några veckor tillbaka listor med namn, adress och bild på alla framträdande kommunister och andra misshagliga personer. Den nazistledda regeringen beskrev branden som början till en kupp.
Redan vid midnatt skedde de första arresteringarna. Kommunistiska och socialdemokratiska tidningar förbjöds.
Historikerna är ense om att hade riksdagshusbranden inte tursamt dykt upp, hade Hitler skaffat sig en annan förevändning för att slå till, för att sätta skräck i oppositionen och stärka sitt grepp över landet.
Det finns klara beröringspunkter mellan den tyska riksdagshusbranden och det misslyckade försöket till militärkupp i Turkiet i somras.
Erdogan är visserligen ingen Hitler. Inte än. Men det klantiga försöket till militärkupp var så lätt att slå ned, att misstanken uppstått att den turkiske presidenten var informerad.
Skillnaden mellan 1933 och 2016 var att militärkuppen utgjorde ett hot mot Erdogans regim, vilket den förvirrade murargesällen som på sin tid tände eld på riksdagshuset i Berlin inte var.
Likheten är att Erdogan precis som Hitler skänkts en förevändning för att genomföra det undantagstillstånd och de massarresteringar som han planerat att göra, för att stärka greppet över landet.
Att några turkiska generaler hamnat bakom lås och bom är inte så konstigt. Men det är horribelt att 110 000 statliga tjänstemän avskedats och fråntagits sina pass för »samröre med terrorismen«, som den halkiga anklagelsen lyder.
Är det någon som på fullt allvar tror att 15 000 lärare, 6 000 domare och 10 000 akademiker vid universiteten, som nu avskedats, skulle planerat att göra gemensam sak med några maktsugna militärer?
Demokrati förutsätter att det finns olika meningar. Nu upphäver Erdogan bit för bit demokratin genom att fängsla 145 kritiska journalister och stänga 200 medier.
Nyligen tog presidenten det mer definitiva steget att avskaffa oppositionen genom att bura in elva parlamentariker för det kurdiska partiet HDP, inklusive de två partiledarna.
Det hörs enstaka varnande röster i Europa över utvecklingen. EU-kommissionären Cecilia Malmström har liknat Erdogans signal häromdagen att han vill införa dödsstraff vid »en käftsmäll för EU«. Luxemburgs utrikesminister Jean Asselborn har liknat Erdogans Turkiet vid Hitler-Tyskland och krävt sanktioner.
Men några sådana blir det inte, för att inte äventyra avtalet med Turkiet om att stoppa flyktingströmmen vid EU:s yttre gräns. Därför tassar de flesta europeiska politiker runt den heta frågan, säger på sin höjd att de förväntar sig »en normalisering« i Turkiet. Det är ett hån mot de fängslade att inte våga tala klarspråk med den allt mer diktatoriske Erdogan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
