Att hävda att Tysklands förbundskansler är ensam i ett hav av anti-liberala strömningar är lyckligtvis en överdrift.
I helgen kom ett väntat besked från Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Hon ställer upp till omval som partiledare för sitt parti CDU, och vill vara sitt partis kandidat till förbundskansler i valet till tyska förbundsdagen i september 2017.
Angela Merkel är en märkligt visionslös politiker. Hon har varit Tysklands förbundskansler i elva år, men fortfarande är det svårt att sätta fingret på vad som är hennes politiska linje. Pragmatismen upphöjd till princip, kanske.
Det går att hävda att Merkels sakliga, pragmatiska linje varit framgångsrik, också i att driva igenom stora, genomgripande förändringar.
Ta Tysklands energiomställning. Den har mycket längre anor än Merkels mandatperioder, men det var först när Angela Merkel använde hela sin auktoritet för att redan dagarna efter katastrofen i Fukushima den 11 mars 2011 driva igenom först ett tre månaders drifts-stopp för de tyska reaktorerna och sedan, i juni 2011, befäste beslutet om att kärnkraften ska avvecklas helt till år 2022, som »Energiwende« blev en oåterkallelig förutsättning för tysk politik och ekonomi.
Ta flyktingpolitiken. Angela Merkel reagerade pragmatiskt och lösningsorienterat på en eskalerande och kaotisk situation i Ungern. Samtidigt har hon med sin »vi klarar det«-hållning på ett avgörande sätt bidragit till den nya självbild som invandrarland som tyskarna måste skaffa sig.
»Willkommenskultur« är en stor sak i ett land som traditionellt definierat tyskhet som något som finns i blodet, en definition som innefattat tysktalande minoriteter i ryska avkrokar, men inte tredje, fjärde generationens ättlingar till turkiska gästarbetare.
Men Angela Merkel är inte svaret på de utmaningar som Tyskland står inför, och den visionslösa åtstramningspolitik hon driver i EU har för länge sedan nått vägs ände. Det är inte bara det att hon som ibland kallas »stabilitetsankare« misslyckats med att reformera det finansiella systemet, det är fortfarande sårbart för förödande kriser. Den politik Angela Merkel står för har misslyckats med att leverera jobbskapande tillväxt, och i spåren av ökande ojämlikhet växer grogrunden för missnöje, populism och nationalism.
Lyckligtvis är det överdrivet att hävda att Angela Merkel är ensam i ett hav av anti-liberala strömningar. Ja, Donald Trump vann presidentvalet i USA, men Hillary Clinton och de idéer hon företräder fick större folkligt stöd. Hon fick 1,7 miljoner fler röster, 63,6 miljoner jämfört med Trumps 61,9 miljoner röster. En röst i någon av de vita red-neckstaterna i USA:s vidsträckta men glesbefolkade inland kan vara mer än dubbelt så mycket värd som en röst i de stora, kosmopolitiska kuststäderna.
I Europa är valsystemen mer representativa. Österrike kan fortfarande välja en grön president den 4 december, och Italiens Matteo Renzi kan mycket väl vinna den folkomröstning han utlyst till samma dag. I det franska presidentvalet kan den karismatiske tidigare ekonomiministern Emmanuel Macron mycket väl bli både vänsterns kandidat, och vinna mot Marine Le Pen i andra omgången.
Angela Merkel måste inte vara vårt enda hopp.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
