Flockbeteende skapar lätt en fördummande och intolerant miljö som bromsar nytänkande.

Efter moderaternas Youtube-skandal har en vanlig uppmaning varit att nu borde alla sänka tonläget. Men det tycks hittills inte gällt välfärdsprofitörernas raseriutbrott över Ilmar Reepalus utredning om att begränsa vinster i välfärden.

Där är utredningen ett »dråpslag« som kommer att »strypa« de privata välfärdsföretagen. Reepalu vill att »planekonomi införs«, där »en DDR-känsla kommer att skapas«. En upprörd ekonom vill att utredningsmannen ska behandlas som en illaluktande »skunk«.

Att tonläget är så uppskruvat i den välplanerade näringslivskampanjen beror förstås på opinionsmätningarna. Dessa visar att en majoritet av väljarna tvärtom vill ha begränsningar av eller förbud för vinstuttag från välfärdsföretagen. Till och med bland moderatväljarna vill 62 procent ha begränsningar, nio procent ha ett direkt vinstförbud.

Man kan ana att näringslivet därför – på samma sätt som under löntagarfondsstriden på 80-talet – planerar att spänna de borgerliga partierna för vagnen i sin kampanj. Men vill verkligen de borgerliga väljarna bli särintressenas fånge?

I en valrörelse riskerar man hamna i hopplösa diskussioner. Om till exempel begränsningar av vinstutdelningar finns för danska friskolor, betyder det att Danmark blivit som DDR?

Problemet med att gå i flock och tycka samma sak är att man lätt skapar en fördummande och intolerant miljö, som bromsar nytänkande.

En borgerlig röst som föredrar att tänka själv är ekonomen Anne-Marie Pålsson från Lund.

Hon hittade på rut-avdraget och satt ett tag som moderat riksdagsledamot, innan hon lämnade, bland annat i protest mot att partiet hemlighåller stora bidragsgivare.

Nyligen skrev Pålsson en ögonöppnande debattartikel om vinster i välfärden.

Hon menar att det inte är vinsterna som är problemet, utan att vinsten blivit målet. Det är en konsekvens av att företagen ofta är aktiebolag, och lyder under aktiebolagslagen. Där står faktiskt att ett aktiebolag har ”som mål att enbart bereda ägaren vinst”.

Vad är då förenligt med vinstintresset? Pålsson menar att vi riskerar få en exkludering – att vårdbolagen helst vill ha de relativt friska patienterna, omsorgsbolagen de piggaste gamla och friskolorna vill slippa de kostsamma problemeleverna. Exkluderingen krockar med samhällets krav på att vård, skola och omsorg ska finnas för alla, på lika villkor.

I kören av motståndare förklarade häromdagen en jurist att vinstbegränsningar skulle vara olagliga eftersom de skulle strida mot aktiebolagslagen. Därmed bekräftades bara Pålssons tes om att aktiebolag är en olämplig driftsform för välfärdstjänster.

De företagare som tycker att kvalitet är viktigare än profit ska förstås övergå till icke-vinstutdelande företagsformer, som stiftelser eller kooperativ, om dessa kan ges förmånliga finansiella villkor av staten.

Heder åt Anne-Marie Pålsson, för en kristallklar analys, en konstruktiv röst mitt i larmet.