Om det är en framgång att leva upp till ingångna avtal är kraven på dagens politiker knappast för höga.
I förra veckan enades parterna om ett nytt avtal för lärarna, ett fyraårigt avtal som sträcker sig till och med den 31 mars 2016 och som ger 4,2 procents löneökningar för 2012. Alla är inte nöjda, långt ifrån, men parterna förhandlade och enades, som det brukar gå till. Gott så.
I dagens Svenska Dagbladet publiceras dock en triumferande debattartikel från alliansföreträdarna i Stockholm där de trumpetar ut lönehöjningen som en stor politisk framgång för de borgerliga politikerna. “Nu höjer vi lärarlönerna” dundrar man och följer sedan upp med att stolt lova att “aktivt hedra detta avtal” som de alltså ingått. De lovar också att vara en aktiv part för att avtalet ska genomföras. Man slår sig sedan för bröstet för att man skapat utrymme för löneökningarna man kommit överens om.
Är detta ett mått på alliansframgång så vet jag inte vad som inte är ett framgångsmått? Kanske är det en hållning man kan applicera på fler sammanhang? Jag skissar på ett pressmeddelande:
NU GÅR VI TILL JOBBET PÅ DAGENS ARENA
Eric Rosén kommer aktiv hedra sitt anställningsavtal! Jag kommer varje dag enligt den överenskommelse jag träffat med Arenagruppen att infinna mig på arbetsplatsen! Jag kommer vara en aktiv part för att se till att jag arbetar enligt överenskommen arbetstid. Jag kommer inte att darra på manschetten vad gäller att genomföra de arbetsuppgifter jag får betalt för att utföra. Jag har redan nu frigjort tid för att kunna vara på jobbet under kontorstid. Jag är stolt och nöjd och proppmätt. Nu kör vi! Nu går vi till jobbet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
