Italienarna avvisade premiärminister Matteo Renzis förslag att reformera konstitutionen. Nu riskerar folkomröstningen att bli hela Europas blunder.
Michael Portillo har kallat sin gamla partikamrat David Camerons beslut att utlysa en folkomröstning om EU för »den största blundern som någonsin gjorts av en brittisk premiärminister«.
Det är för tidigt att ge ett likande omdöme om helgens folkomröstning i Italien. En överväldigande majoritet av de som gick till valurnorna avvisade Matteo Renzis förslag om att reformera Italiens konstitution. Detta var ett förödande bakslag för Renzi personligen och för den mittenvänster regering han leder. Han meddelade omedelbart att han avgår.
Frågan är om Renzi lämnar politiken eller fortsätter som ledare för det Demokratiska partiet. Mycket talar för ett nyval inom en snar framtid.
I folkomröstningar handlar det om att välja mellan två alternativ. Det är allt eller inget. Vinna eller försvinna. Men samtidigt tenderar de ofta att handla om andra saker än vad som står på själva valsedeln. Detta var också ett slags folkomröstning om Renzi. Hans nya regering har inte lyckats vända den ekonomiska utvecklingen. Renzi har inte fått gehör för sina krav på en omläggning av EU:s ekonomiska politik och lättnad av kriterierna i EMU för att kunna investera sig ur krisen. Handlingsutrymmet är därvidlag begränsat.
Italiens statsskuld ligger nu på 135 procent av BNP. Den finansiella krisen har slagit brutalt mot Italiens ekonomi. BNP ligger i princip på samma nivå som för 20 år sedan. Italien står och stampar, trots en liten återhämtning det senaste året. Under ytan finns en stor social frustration. En hel generation unga upplever att framtiden har ställts in.
Men folkomröstningen har också skrivits in som ännu ett avgörande val om EU:s framtid.
Mot Renzis grundläggande EU-positivism står Beppe Grillos Femstjärnerörelse som för sin del lovat en folkomröstning om Italiens utträde ur Eurozonen.
Grillos parti har för övrigt redan erövrat borgmästarposterna i såväl Rom som Turin. I det perspektivet gick detta val EU emot. Men riktigt så enkelt är det inte. Flera inslag i Renzis konstitutionella reformprogram var problematiska. Visst är det italienska politiska och administrativa systemet ett lapptäcke. Vissa av regionerna har av historiska skäl ett mycket stort självstyre. Andra mindre. Den som vill förnya exempelvis infrastrukturen har en mycket tuff, för att inte säga omöjlig, uppgift.
Här hade Renzis förslag klara poänger. Förslaget att avlöva senaten makt gav mer anledning till oro. Italiens författning tillkom 1947 mot bakgrund av den fascistiska diktaturens mörka år. Därför byggde landet in en tydlig maktdelning. Även om konstruktionen inte var perfekt, fanns det starka demokratiska skäl därtill. Demokratin skulle bäddas in i en maktdelning för att förhindra att en majoritet gjorde våld på minoriteten. Därför har Italien två kamrar, senaten (överhuset) och deputeradekammaren (underhuset), för säkra de demokratiska idealen.
Kombinationen med ett redan fattat beslut gjorde förslaget mycket tvivelaktigt, det största partiet får en »bonus« som garanterar en majoritet i underhuset. Sammantaget skulle dessa förändringar ge ett parti som stöds av en stor minoritet absolut majoritet och makt att genomdriva sin politik fullt ut.
Exemplen på hur lagförslag hamnat i ett slags svart hål mellan de två kamrarna är många.
Anekdoter av det här slaget tillhör på sätt vis den italienska politikens eviga klagovisa. Men kanske är det snarare fråga om tillkortakommanden i den politiska kulturen än i själva konstitutionen som är landets egentliga problem. De politiska partierna och många politiker har ägnat stor möda åt att förhala och förhindra politiska beslut.
Överenskommelser kan överges och förhandlas om. Om och om igen. Lojaliteterna i den politiska klassen ändras beroende vem som för tillfället framstår som en vinnare. En fungerande demokrati kräver tillit och funktionella institutioner.
Det är bara ett par decennier sedan hela det politiska systemet bröt samman. De stora statsbärande partierna, kristdemokraterna och socialisterna, var genomsyrande av en kronisk politisk kriminalitet. De upplöstes och försvann.
Men vissa av de underliggande problemen finns kvar. Efter ett tag dök Berlusconi upp, på sätt och vis ett förebud om en »auktoritär demokrati« och Donald Trump. Och nu går kanske epoken Renzi mot sitt slut. Vem som fyller tomrummet är minst sagt osäkert.
Italien präglas i mångt och mycket av sin långa historia. Det är en ödets ironi att världens äldsta bank Monte dei Paschi di Siena (från 1472) nu pekas ut som den svagaste länken i Italiens klena banksystem med särskilt hög andel »dåliga lån«.
Om den bubblan spricker lär Italien efter denna folkomröstning bli EU:s nästa riktigt stora huvudvärk. Då var folkomröstningen inte bara Italiens utan hela Europas största blunder.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
